Debatt: Rasism i mediernas språk

Enligt svensk lag, baserat på ett rambeslut från EU, definieras ett terrordåd som en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation, och som syftar till att:

– injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en del av en befolkning,

– tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller

– destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.

Definitionen är bred och omfattar en rad olika typer av våldshandlingar. Det problematiska är inte definitionen utan hur media väljer att kategorisera dessa händelser beroende på vilka som står bakom dem.

Ett återkommande mönster i medierapporteringen är att när förövare med bakgrund i icke-västliga länder, eller med muslimsk tro, utför våldsamma handlingar, används termen ”terrorist” nästan omedelbart.

Däremot, är gärningsmännen inte negativt rasifierade tenderar media att benämna dessa handlingar med ord som: ”masskjutning”, ”vansinnesdåd” eller till och med ”mentalt sjukdomsdrabbad individ”.

Skillnaden görs trots att gärningarna ofta har liknande politiska eller ideologiska motiv, som att sprida fruktan, påverka regeringsbeslut eller destabilisera samhällsstrukturer – alltså precis det som enligt lag definieras som terrorism.

Ta till exempel våldet i Gaza och Västbanken.

Trots den kontinuerliga militära närvaron och de många dödsfallen bland palestinier, väljer media konsekvent ord som 'konflikt', 'operation' eller 'våldsamheter', snarare än att kalla det för vad det är: systematiskt våld som skapar fruktan, alltså terrorism.

Ett annat exempel är när media tidigare i september rapporterade om tre planerade terrorattacker under OS och Paralympics, där måltavlorna sägs ha varit israeliska företrädare och institutioner.

Frankrikes inrikesminister gick tidigare i år ut med en handlingsplan inför OS. Enligt dokumentet ska det ha funnits en risk för ökad mobilisering inom den islamistiska och jihadistiska rörelsen . Attackerna stoppades, men trots det använder media ändå begreppet 'terror' för att beskriva syftet.

Här ser vi hur olika benämningar speglar olika aktörers makt och position i västvärlden.

Den ojämlika benämning av likartade händelser avslöjar en underliggande rasism i hur vi förstår och kategoriserar våld och hot mot samhället.

Genom att konsekvent använda termen ”terrorism” för icke-vita eller icke-västliga förövare, samtidigt som vitas våld ofta presenteras som individuella eller mentala problem, skapar media en uppdelning som förstärker negativa stereotyper och upprätthåller en skev världsbild.

Detta är problematiskt eftersom det inte bara påverkar hur allmänheten ser på olika grupper i samhället, utan också hur olika former av våld hanteras politiskt och rättsligt.

Om media och samhället tenderar att se terrorism som något främmande eller något som endast utförs av vissa grupper, förloras en viktig del av förståelsen för hur våld och extremism kan uppstå överallt.

När media använder olika begrepp för liknande händelser beroende på förövarens bakgrund, sker en gradvis normalisering av ojämlikhet. Det leder till att vissa grupper demoniseras och andra framställs som ”undantag” eller offer för sina egna problem.

Det påverkar inte bara allmänhetens perception, utan kan även få verkliga politiska konsekvenser i form av vilka grupper som övervakas, hur resurser fördelas, och vilka som betraktas som hot mot säkerheten.

Ett konkret exempel på detta är hur olika säkerhetsåtgärder implementeras. I många västerländska länder har muslimer och andra minoritetsgrupper blivit föremål för ökad övervakning och säkerhetskontroller, medan högerextremt våld ofta inte får samma uppmärksamhet.

Den snedvridningen riskerar att förstärka den rasistiska föreställningen om vilka som anses vara ”säkra” och vilka som anses vara ett potentiellt hot.

Så varför används inte samma språkbruk för alla terrordåd? En förklaring är att media och samhället i stort har internaliserat en viss typ av rasistiska och koloniala föreställningar som påverkar hur vi tolkar våld och makt.

I västerländska samhällen finns en historisk tendens att se vissa folkgrupper som naturligt våldsamma eller farliga, medan andra anses vara civiliserade och mindre benägna till extremism.

Språkbruket är en förlängning av kolonialismens rasistiska logik, där de ”andra” betraktas som hotfulla och okontrollerbara, medan den västerländska vita mannen ofta betraktas som rationell och fredlig.

Genom att fortsätta använda dessa rasistiska mönster i medierapporteringen bidrar vi till att upprätthålla ett system där vissa människors våld ses som terrorism, medan andras våld avfärdas som individuella tragedier.

Det vi ser och läser i media påverkar inte bara vår syn på våld och terrorism, utan också vår förståelse av rättvisa och jämlikhet. Genom att acceptera olika benämningar för samma sorts handlingar, baserat på förövarens bakgrund, bidrar vi till att förstärka ojämlikhet och fördomar i samhället.

Om vi inte aktivt ifrågasätter dessa inkonsekvenser i språkbruket, bidrar vi själva till att upprätthålla ojämlikheten.

Vår världsbild formas av språket vi använder, och genom att inte vara kritiska till skillnaderna blir vi själva en del av problemet – snarare än lösningen.

Mahdis & Mesir