Debatt: Skrämmande att regeringen vill förbjuda vissa lärstilar

Jag scrollar förbi dessa publiceringar på Instagram och läser positiva, oförstående kommentarer i frågan, samtidigt som jag sitter på ett seminarium på universitetet – för att kunna koncentrera mig på vad min lärare säger om ett ämne som för mig är tungt och invecklat.

För det är nämligen det mobilen och scrollandet hjälper mig med – att inte flyga iväg i tankarna eller börja att skaka på benet så att hela bänkraden i föreläsningssalen vibrerar och mina klassisar får svårt att anteckna.

Säger någon åt mig när jag gör detta? Nej – för jag är vuxen och har själv valt att som 38-åring sätta mig i den så kallade skolbänken igen. Men hur är det för grundskolebarnen med skolplikt i vårt avlånga land – går de i skolan självmant? Nej. Har de alla samma rätt till att lära och utvecklas? Ja.

När jag växte upp på 90-talet kallades sådana som jag för dampbarn och man hamnade i smågrupper när man halkade efter i något ämne.

Man hade oerhört låg kunskap kring NPF-diagnoser och trodde fortfarande att alla barn var stöpta i samma form och lärde sig på samma sätt – precis som i den gamla skolan hundra år bakåt i tiden.

Skillnaden på 90-talet var att man inte längre fick slå barn som inte kunde sitta still och som hade svårt att ta in det som läraren analogt stod och försökte förmedla framme vid den svarta tavlan, som skulle tas in av eleverna auditivt och visuellt.

I början av 90-talet hade väldigt få elever en mobiltelefon – utvecklingen var inte riktigt där ännu. Men det fanns andra saker att sitta och pilla med för att kunna ta in saker på ett taktilt sätt. Hugga sönder suddgummit med blyertspennan, fippla med Pogs eller små hand-skateboardar som var populära i slutet av 90-talet.

Men var detta ok?

Nej. I skolan på 90-talet skulle man sitta stilla vara tyst och lyssna på sin lärare för att lära sig saker. Lär sig alla på det sätt? Nej.

Dunn och Dunns teori om inlärningsstilar, av det amerikanska professorsparet Rita och Kenneth Dunn, utvecklades under 1970-talet så redan då fanns kunskap om att man lär sig på olika sätt:

– Visuellt – att lära sig genom att titta,

– Auditivt – att lära sig genom att lyssna,

– Taktilt – att lära sig genom att använda händerna,

– Kinestetiskt – att lära sig genom rörelse, att använda kroppen.

Så att grundskolan, när jag började i den, fortfarande endast lärde ut på ett visuellt och auditivt sätt är sorgligt – men att vi i dagens moderna samhälle med den kunskap och teknik som finns fortsatt skulle hålla oss till endast dessa två lärstilar är både ologiskt och omotiverat.

För tack och lov så har vi sedan 2010-talet en skola där datorer, skärmar, smartboards, e-böcker, ljudböcker och internet kan vara vardagliga studeringshjälpmedel för att alla barn i klassen skall ha samma möjligheter att kunna lära sig lika mycket.

Borde inte det vara helt fantastiskt att vi äntligen har kommit dit? Att vi äntligen har lyckats få en sådan skola, som dessutom är för alla barn med skolplikt i vårt avlånga land?

De enda detta kan vara negativt för är de som tycker att skolan inte skall vara till för alla, utan endast för de som passar in i mallen. Är det att utveckla skolan? Det kan inte vara något annat än att gå bakåt i utvecklingen!

För mig var grundskolan ett rent helvete på många sätt – ändå hade jag sett fram emot att få börja i skolan. En glädje och nyfikenhet som snabbt slocknade. Att jag sedan gick ut gymnasiet med fullständiga betyg är något jag är oerhört stolt över, men också tacksam för idag.

Hade det inte varit för den där matteläraren, som jobbade över för min skull och gjorde allt för att jag skulle hinna få ned hela ekvationen på pappret och inte bara svaret innan det suddades ut ur mitt huvud, så hade jag inte kunnat vidareutbilda mig idag. För han inte bara förstod att det visuella och auditiva lärandet inte var mitt sätt att lära och redovisa på – han accepterade det.

Så att Sveriges regering 2024 pratar om att förbjuda de taktila och kinestetiska lärstilarna i grundskolan är skrämmande. För det är faktiskt det man gör genom att förbjuda teknik och minska på skärmanvändandet och fokusera på det exkluderande sättet att lära sig – genom att sitta rakt, på en likadan stol som alla andra i klassen och titta samt lyssna.

Att regeringen sedan även vill exkludera och försvåra för de barn som behöver sin mobil på rasten för att komma ner i varv/få ny energi/ha kontakt med någon utanför skolan som ger trygghet är ett tankesätt som inte hör hemma i Sverige 2024. Likaså med Folkhälsomyndighetens senaste rekommendation om skärmanvändning för barn generellt.

Cassandra Solback