Insändare: Ett världsarv kräver ansvar
Det var en nyutkommen bok som berättar om min yrkesbana som inredningsarkitekt och möbelformgivare under mer än sex decennier. Ett av mina verk är den nu hotade miljön Carlskrona Läsesällskaps bilbliotek.
Syftet med gåvan var ett ge en bakgrund till denna miljö och ge den ett sammanhang.
Jag ansvarade i nära samarbete med dåvarande kulturchefen i Karlskrona, Tina Lindemalm, för skapandet av bibliotekets rum, som stod färdigt 1993. Det är, enligt mig, många andra och media, en av mina bästa skapelser, en förtätad miljö som kan liknas vid ett allkonstverk.
Min erfarenhet är att en gåva får ett tack av mottagaren. I detta fall har jag tyvärr mötts av en kompakt tystnad. Jag kan inte tolka den som något annat än ointresse - och okunskap.
Jag vill inte att frågan om den hotande miljön försvinner i tystnad, utan tas upp och tas om hand av ansvariga instanser.
”Jag vill inte att frågan om den hotande miljön försvinner i tystnad, utan tas upp och tas om hand av ansvariga instanser.”Åke Axelsson
Karlskrona varvsstad är ett av Unescos världsarv, en plats som anses viktig för hela mänskligheten. Läsesällskapets bibliotek är en del av den historiska kultur som föddes och frodades i örlogsvarvens närhet. Biblioteket ger oss nutida en glimt av hur gårdagens Karlskronabor levde, vad de läste, tyckte var viktigt och tyckte om. Är inte det en skatt, om något?
Ett världsarv kräver också ansvar och skötsel. Läsesällskapets fysiska rum är intimt knutet till bibliotekets 9000 volymer, som nu sorgligt nog har stuvats undan. Jag efterlyser en politisk vilja att rädda biblioteket för nutid och framtid och att det ska få behålla sin plats i Nordenskjöldska gården, som blev ett kulturminne redan 1971.
Är det inte hög tid att ge också Läsesällskapet samma status?
Åke Axelsson, inredningsarkitekt
