Insändare: Vi borde redan ha 6 timmars arbetsdag

Vem blir fri av att följa chefens order 8 timmar per dygn eller mer? Vem orkar varva jobb med studier när jobbet slukar all tid och energi? Vilka arbetare mår bra av att arbetet förkortar livslängden? Till sist, vad hände med barnen i ekvationen?

Döm om min förvåning när politiker i dessa tider dessutom har höjt vår pensionsålder. Till yttermera visso har politiker mage att dra valsen ”Vi har inte råd”.* Man tar sig för pannan.

Icke förty, på sistone har S-politiker börjat tala för lagstiftning om förkortad arbetstid. Partiets fackliga stödorgan, LO-facken, är givetvis med på noterna men inte så som man kunde önska.

För LO-företrädare handlar det mer om att lova politisk frälsning uppifrån än att bedriva facklig kamp underifrån. Det handlar om röstfiske och att stärka fackens lojalitet med partiet. Nu går skam på torra land.

När 8 timmars arbetsdag en gång infördes, var det ett stort framsteg. Det var inte lagstiftarna som införde 8 timmars arbetsdag. Nej, det var arbetare som tog strid för 8 timmar direkt på arbetsplatserna och vann.

I Sverige gick anläggningsarbetare i täten. De införde 8 timmars arbetsdag redan år 1904. Arbetarna inspirerade fler arbetargrupper att likaså ta strid för arbetstidsförkortning. Först därefter reagerade lagstiftarna och bekräftade framsteget genom lag år 1919.

Hoppet om en ny arbetstidsförkortning ligger återigen i facklig kamp underifrån. Men för många arbetare låter nog mitt snack om ”facklig kamp” som ett skämt. Många har aldrig varit på en arbetsplats där fackföreningar är närvarande eller så har fackliga företrädare framstått som tandlösa eller korrupta figurer.

Jag vet, de svenska facken är tärda av en långvarig kris. Det handlar om fallande engagemang, medlemsantal och kompetens att driva föreningar.

Tyvärr är det så även i den fackförening jag tillhör: SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – den syndikalistiska fackföreningen här i landet.

Ni som blir fackligt aktiva idag ställs inför uppgiften att återuppbygga fackföreningsrörelsen. Det är inte gjort i en handvändning men något vi behöver göra tillsammans. Hur kan det gå till?

Federativs förlag och SAC har precis gett ut en bok med flera förslag. Bokens titel är ”Vad vill syndikalismen?”

Syndikalister anser att det fackliga arbetet ska styras av arbetarna på golvet, inte av fackpampar i toppen. Arbetskamrater behöver enas över yrkesgränserna, istället för att splittras i olika yrkesfack. Det är också viktigt att fler arbetare börjar ta ton i fackliga sakfrågor och sätter press på arbetsgivarna.

Förkortad arbetstid kommer knappast att införas genom ett enda slag på hela arbetsmarknaden. Vad som behövs är att arbetskamrater går ihop, tjatar och nöter på, månad efter månad. Små grupper av arbetare kan inspirera större grupper. Ju fler som sätter press på arbetsgivarna desto närmare målet kommer vi.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt aktiv syndikalist