Gästkrönika: Om att steka korv

Vi får inte vara naiva och tro att, sex timmars arbetsdag, arbetstidsförkortning med bibehållen lön, 4-dagarsvecka eller vad vi nu väljer att kalla det, inte redan är en realitet hos vissa.

Bevisligen åtnjuter många arbetstagare redan lyxen av att kunna arbeta hemifrån och därigenom till stor del kunna styra över sin egen tid.

Och kom inte här och säg att arbeta hemifrån inte är en förmån eller ett privilegium, för det är det, punkt. Att kunna jobba hemifrån innebär både ekonomiska och tidsmässiga fördelar på grund av utebliven pendling och möjlighet till flexibilitet i vardagen.

Tjänstemän vittnar om förenklade vardagar och minskad pendlingstid, medan de som inte har samma möjlighet står inför utmaningar med att få ihop livspusslet, hantera höjda pendlingskostnader och obetald tid till förflyttning varje dag. Alltså, en relativ försämring i arbetsvillkoren för oss övriga.

Kan man och bör man så ska man. Visst, absolut. Grattis. Men det är inte så vår svenska modell är tänkt att fungera.

En betydande förmån har smugit sig in hos en dryg femtedel av sveriges arbetstagare och den utveckling och omfattning av distansarbete som vi nu ser, där möjlighet till distansarbete ofta är norm, har skett utan förhandling, något som strider mot den svenska modellen (det kollektivavtal som reglerar distansarbete är från 2005 och är helt enkelt inaktuellt).

Hade de som nu åtnjuter förmånen av att kunna arbeta hemifrån, förhandlat om den i enlighet med den svenska modellen, hade fler yrkesgrupper kunnat dra nytta av avtalet på sikt. Nu ställs istället intressen mot varandra. Något vi ser när SKR och Sobona nekar Vårdförbundets krav med motiveringen att det är för dyrt. Med andra ord: att en yrkesgrupp otillbörligt har gynnats har inneburit en relativ arbetstidsförsämring, en relativ arbetsmiljöförsämring och en relativ förmånsförsämring för oss andra. Det är helt enkelt satans orättvist. Varpå man inte bör eller ska.

De som hävdar att vi inte har råd med en arbetstidsförkortning med bibehållen lön, behöver inse att en stor del av den svenska arbetskraften redan har implementerat detta, och det utan förhandling och utanför den svenska modellen. Något som jag menar också förstärker det snedtänkta faktumet att det är högre status ju längre bort från direkt mänsklig kontakt man arbetar.

Moraliserande floskler och påhittade utslitna arbetsgivarargument som till synes rent reflexmässigt ekat till svar på arbetstagares krav i århundraden undanbedes.

Att det går, det vet vi av försök. Att det är bra för arbetsmiljö och produktivitet, visar forskning. Att vi vill, det visar vårdförbundets krav och tjänstemannasektorns klagosång när de “tvingas tillbaka” till sina kontor.

Det fina med kråksången är att det nu även verkar finnas en reell politisk vilja att införa en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Vi talar nu egentligen i termer om att det inte skulle vara ekonomiskt.

Drömmen om arbetstidsförkortning har genom införandet av distansarbete som norm förflyttats från att vara ett tankeexperiment till att vara en förmån och ett privilegium för var vissa.

En del av det ständiga förändringsarbete för arbetsvillkorens förbättring, framdrivet av arbetarrörelsen, har handlat om att utveckla arbetsformer som är mer flexibla och anpassade till individens behov.

Här är arbetstagare och arbetsgivare överens om att betydande förändringar i arbetsvillkoren ska förhandlas inom ramen för den svenska modellen just för att, i så stor utsträckning som möjligt, undvika gynnandet av enstaka yrkeskategorier.

Den svenska modellen har som mål att skapa en så jämlik och rättvis välfärd med ett så högt och jämlikt fördelat välstånd till alla, som möjligt, över tid.

Vi i arbetarkollektivet har tillsammans makten att påverka och säkerställa varandras förbättrade arbetsvillkor. En holistisk arbetsmarknadspolitik ska borga för att inte allt för stora relativa försämringar sker mellan våra olika yrkeskategorier.

Vi arbetstagare behöver visa varandra solidaritet genom transparens i våra avtalsförhandlingar så att hela arbetarkollektivet kan dra nytta av varandras framsteg på sikt.

Tillsammans måste vi ta itu med de orättvisor som uppstår och se till att välfärden fördelas så rättvist som möjligt. Genom öppen diskussion om våra arbetsvillkor kan vi undvika att vissa drabbas av dessa relativa försämringar som andra inte upplever. Bismarck lär ha sagt att folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar görs, men vi får inte glömma bort att övervaka både tillagningen och tillämpningen av ovan sagda.

Dessutom är det viktigt att se till att alla ni som åtnjuter förmånen av hemarbete installerar bra och interaktiva brandlarm så vi kan säkerställa att alla vi andra (efter den långa pendlingen) har en trygg plats att komma hem till i slutet på dagen.

Simon Fuglsang, Karlskrona