Simon Fuglsang: Gästkrönika: Våra små särintressen
Jag föreställde mig hur vi skulle strosa runt bland folk, kanske hitta en gammal bok eller en leksak. Men när vi kom fram möttes vi av en tom plats och några ensamma vikbord.
Vi hade tagit fel på datumet, men vad gjorde väl det. Barnen, fulla av energi, rusade mot lekplatsen. Väl där, medan “di små” virvlade runt, kunde jag inte undgå att märka hur lekplatsen förfallit. Brädorna var murkna, sandlådan fylld med mer lera än sand. Barnens entusiasm falnade snabbt, och jag föreslog att vi skulle promenera och se var djuren en gång bott, mest för att avleda deras leda. De visade måttligt intresse och sprang snart tillbaka till den murkna trätraktorn medan jag fastnade i dystra tankar.
De övergivna utrymmena i den slitna parken blev en symbol för något större, en reflektion över våra samhälleliga prioriteringar. En plats som en gång sjöd av liv ekade nu av tomhet – en påminnelse om vad som kan gå förlorat när våra små särintressen och kortsiktiga vinster tillåts styra och det som verkligen betyder något lämnas att förfalla.
”Flickan ropade förtvivlat att det inte fanns några djur i parken.”Simon Fuglsang
Mitt i dessa tankar såg jag en liten flicka springa förbi, gråtande, hennes små ben kämpade för att hålla farten medan tårarna rann nerför kinderna. Strax efter kom hennes mamma, uppenbart utmattad. Flickan ropade förtvivlat att det inte fanns några djur i parken.
Mamman, med en dialekt som avslöjade att hon inte var härifrån, försökte förklara: ”Jag visste inte att djuren skulle vara borta,” sa hon ursäktande. Men flickan, överväldigad av besvikelse, ville inte lyssna. ”Lekparken är tråkig och gammal!” skrek hon och stampade i gruset innan de försvann ur sikte.
När jag vaknat ur mina dystra tankar lade jag märke till några personer som samlade in namnunderskrifter för att restaurera parken. Jag skrev under och tackade dem för deras engagemang, men kunde inte släppa tanken på den lilla flickan. Hennes besvikelse hängde kvar i luften. Hon hade sett fram emot att få se djuren, upptäcka något nytt och spännande.
Kanske hade hennes familj pratat om parken hela veckan, packat väskorna som vi, åkt långt i bilen och stigit ur med förväntansfulla steg, bara för att mötas av tomma inhägnader och en lekpark som tillåtits förfalla.
Men det handlar inte enbart om en park som förlorat sina djur, utan om att vårt samhälle har tappat en del av det gemensamma goda vi en gång byggde upp. För att förhindra att detta sker igen måste vi få våra politiker att se bortom nästa val, nästa budget och nästa nämndmöte, och istället fokusera på att bevara och stärka det som verkligen betyder något.
Vi kan nog alla bli bättre på att se förbi våra små, futtiga särintressen och fokusera på det som verkligen betyder något. För om vi inte gör det, riskerar vi att fler barn springer gråtande genom våra tomma, trasiga lekparker, medan vi står där, undrande över hur det kunde gå så här långt.
