Gästledare: Pleonexia

I vår tid tycks det vara högkonjunktur för pleonexia. Man ska ta för sig om man kan. I privatlivet är detta förhållningssätt framför allt osnyggt, men i yrkeslivet blir det ett problem. Särskilt i offentlig tjänst och på höga positioner.

”Jag säger inte nej till sånt som är positivt för mig. Jag tror de flesta skulle agerat likadant.” Så säger Nils-Erik Selin, en av de kommunala chefer som granskats av Expressen i artikelserien Fallskärmsjägarna.

Tidningens grävare har hittat 119 chefer i landets kommuner och regioner som fått fallskärmar och samtidigt har nya skattefinansierade jobb. En kvarts miljard kronor har det kostat det allmänna.

I det praktfulla Tessinska palatset mitt emot Kungliga slottet i Stockholm har den nya landshövdingen Anna Kinberg Batra skapat nya välbetalda arbeten och anställt personliga vänner.

Justitieombudsmannen utreder rekryteringarna. Det felaktiga i att ge höga poster till privata kontakter efter att en pliktskyldig annons satts upp i länsstyrelsens reception torde vara uppenbart för envar.

Landshövdingens huvudlösa missbruk av statliga tjänster gynnar inte henne själv, i alla fall inte direkt.

Korruption är det ändå. Definitionen lyder ”att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans vinning”.

Hur hamnade vi i ett läge där höga chefer ”inte säger nej till sånt som är positivt för dem”? Vart tog idén om att betjäna något större vägen?

Den skotsk-amerikanske tänkaren Alasdair Macintyre tillhör vår tids främsta moralfilosofer och uttolkare av antikens tankevärld. Han har konstaterat att det habegär som antikens filosofer betraktade som en allvarlig karaktärsbrist idag tolkas annorlunda.

Girigheten är en egenskap som den moderna individualismen inte alls uppfattar som en last, varken i det ekonomiska livet eller för den som söker skönhet och upplevelser. Nils-Erik Selin har med andra ord inte fel – pleonexia är normen.

Fisken ruttnar från huvudet brukar det heta. Att höga chefer i offentlig tjänst frigjort sig från äldre ämbetsmannaideal är påfallande både i fallet med kommuncheferna och Kunglig Majestäts befallningshavande i Tessinska palatset.

Den amerikanske historikern Christopher Lasch argumenterar för att det är elitens svek som är det verkliga hotet mot samhället. I boken ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” konstaterar han att en vanlig uppfattning är att det är massan – populasen – som hotar samhället med sin traditionella livsform och brist på progressiva värderingar.

Men Lasch hävdar att det snarare är en ny klass av experter, administratörer, chefer och akademiker som undergräver samhället. Till skillnad från tidigare eliter känner den nya eliten ingen respekt för platsen de kommer ifrån eller de sociala sammanhang där de vuxit upp.

Äldre ideal av hårt arbete, plikt och anspråkslöshet ersätts av konsumtion och statusjakt.

På Svenska Dagbladets ledarsida (13/4) konstaterar Inga-Britt Ahlenius, veteran från statlig revision, att Sverige saknar adekvata regelverk för att utkräva ansvar av höga befattningshavare i det offentliga. ”Den svenska grundlagen lämnar ett tomrum i detta hänseende” skriver hon.

Sanningen är att Sverige klarat sig hjälpligt trots den underutvecklade rättsliga regleringen. Tidigare var pliktkänslan en återhållande faktor för tjänstemännen. Känslan av att bidra till det gemensamma goda genom att utöva ämbetet var viktigare än att själv få fördelar.

Men en elit som smittats av pleonexia duger inte dagens regelverk. I det har Ahlenius rätt. För chefer och makthavare som inte har några högre dygder än plikten att ta för sig behövs mer uppföljning, tydligare regler och strängare straff. Dessvärre måste detta bekostas av gemensamma medel.

Att den svenska elitkulturen eroderar är dåliga nyheter. Ett litet glädjeämne är emellertid att Christopher Laschs bok om eliternas uppror nu ges ut igen av vänsterförlaget Karneval, försedd med ett nyskrivet förord av professor Svante Nordin. Det är snart trettio år sedan den kom ut på svenska första gången.

Rötan bland höga befattningshavare verkar vara svår att göra något åt, med mindre än en renässans för de traditionella dygderna. Men vi har i alla fall skarpsinniga tänkare och vassa begrepp för att beskriva förfallet.