Ledare: Det går som tåget ... haha!
Exempelvis ”det ordnar sig med blommor bara kärringen blir dö” får vi stryka från listan. Liksom fraser om ”säkert som ett brev på posten”.
Och så förstås det där med att ”det går som tåget!” som ofta numer följs av ett sadistiskt skratt ”haha!”.
”Givetvis flabbar vi därför att svenska tåg inte längre går som vi förväntar oss i ett modern industrialiserat land med anspråk på att vara juvelen i den västerländska civilisationens krona.”Stig-Björn Ljunggren
Givetvis flabbar vi därför att svenska tåg inte längre går som vi förväntar oss i ett modern industrialiserat land med anspråk på att vara juvelen i den västerländska civilisationens krona.
Tvärtom. Den illa fungerande järnvägen har blivit en bra symbol för ett samhälle i förfall. En tydlig markör för sönderfallet.
Sydöstrans granskning av tågtrafiken i Blekinge ger svart på vitt. Det är helt enkelt uselt. Möjligheten att planera resor eller ett yrkesliv efter de allmänna kommunikationernas tidtabeller finns inte.
Det är en chansning vi tar när vi kastar oss ut i kollektivtrafiken. Den som har en tid att passa ser till att åka bil. Du har större chans att komma fram som tänkt och som bonus slipper du fyllskallar och våldsverkare eller karlar som blänger.
Skälet till att det blivit så här är i korthet att det inte har satsats tillräckligt med resurser på kollektivtrafiken.
Vilket i sin tur dels beror på att det har ansetts finnas större hål att lägga resurserna på, dels att folk som jobbar förvisso vill ha en fungerande kollektivtrafik men också behålla en del av sin lön för konsumtion.
Vid 2033 förväntas den ackumulerade ”underhållsskulden” på väg och järnväg att uppgå till 113 miljarder kronor. Det är dubbelt så mycket jämfört med 2015.
Något snille har räknat ut att det kommer att ta 350 att jobba in den skulden i nuvarande takt. Så räkna med att ta bilen även i fortsättningen är huvudalternativet.
Även om det ser ut att vara en omöjlig uppgift tycks det nu som om det finns en rätt stor politisk enighet om att det krävs ökade satsningar på infrastruktur.
Men det kommer att ta tid.
Dessutom räcker det sannolikt inte med mer resurser. Det krävs också en översyn över hur exempelvis järnvägssystemet är organiserat. Mycket tyder på att det är för många aktörer, oklart ansvar, ständiga upphandlingar och för många byråkrater och för få i personalen.
Men ibland hörs röster om att det var bättre förr, när SJ var den stora aktören. De som säger detta har varken satt sig in i problemen på sjuttio- och åttiotalet såg ut - och som ledde fram till en omorganisation. Eller för den delen hört Stefan Demerts ”SJ SJ gamla vän” från 1971 ...
