Ledare: Fråga Stikkan

I ledaren ”Yttrandefrihetens gränser” (17/9) resonerar Stig-Björn Ljunggren klokt i fyra femtedelar av texten - föranledd av utredningen huruvida Richard Jomshof (SD) har gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp - för att i den sista femtedelen med anspelning på kristendomen utbrista att vi måste ”våga diskutera religiösa vansinnigheter utan att vara rädd för vare sig länsman eller medmänniskor.”

Han fortsätter: ”I Sverige har vi lyckats pressa tillbaka det religiösa förtrycket...” och uttrycker stor tillfredsställelse över att vårt land är avkristnat - att det fortsätter så och att ”inte nya sorters stolleprov flyger in under radarn”.

Synonymer till stolle är bland andra dumbom, dårfink, tölp, tok. Sveriges folk under många sekler, utom de senaste decennierna, alltså ett dumt och tölpaktigt folk? Vårt lands historia, arv och demokratiska framväxt är nämligen byggd på kristna fundament.

Glömde Ljunggren att läsa Svenska Dagbladets understreckare dagen innan (16/7)? Den är en recension av boken ”Sveriges kristna arv” av professorn i religionsvetenskap, Kjell O Lejon, som får medhåll av recensenten, vilken är förre rektorn vid Uppsala universitet, Stig Strömholm, i betoningen av att detta arvs betydelse för tillkomsten av ´det svenska tillits- och välfärdssamhället.´ Att ”det kristna kärleksbudskapet och läran om allas likhet inför Gud varit och förblivit viktiga inslag i en allomfattande välfärdsideologi.”

När Sydöstrans disputerade chefsideolog förvandlar dessa sanningar till vansinnigheter, diskvalificerar han sig själv - men också tidningens läsekrets, Ljunggren vet och kan mer. Detta poängterat med full respekt för hans självklara rätt, och utan länsmans pekfinger, till religiös hemvist. För övrigt står som bekant kristendomen inte alls i fokus i Jomshofs fall.

Bengt Olof Dike

Jag är den första ett erkänna kristendomens positiva sida. Precis som jag tror att andra religiösa idéströmningar kan ge bra bidrag till samhällsutvecklingen och människors vällevnad.

Om de inte har något vettigt att bidra med så brukar de inte ha någon långvarig framgång. Ska de dessutom leva vidare över tid måste de anpassa sig till utvecklingen.

Den kristna frikyrkorörelsen lärde exempelvis arbetarna att vara uppkäftiga och att organisera sig. De fyllde människors vrede över samhällseländet med en god portion disciplin och känsla för rättfärdighet.

Ta gärna folkhemstanken som exempel. Per Albins föreställning om det goda samhället som en värld utan kelgrisar eller styvbarn är ett eko av de kristnas påbud om att vi ska vara varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan vi ska vara en stor gemenskap. I de kristnas fall med Jesus, i det svenska fallet med staten och nationen.

Låt oss gärna återkomma till detta vid tillfälle, exempelvis Lejons intressanta bok.

Men med detta sagt så innebär det inte att vi blundar för allt förtryck som de kristna ägnat sig åt. Den förföljelsen och huvudkrympningen som vi i hög grad lyckats kränga av oss till stora delar.

Och då tänker vi inte bara sådant som häxbränningar, straff av oliktänkande eller utövare av fri sexualitet. Detta slags ”vertikalt förtryck” är lätt att sätta fingret på, när överheten fördärvar friheten för undersåtarna på ett sätt som idag inte är accepterat.

Utan det som framförallt sticker i ögonen är det ”horisontella förtrycket”, det som religiösa stolleprov utövat mot sin omgivning, det som riktats mot dem borde vara medmänniskor, men som de läxat upp vid första bästa tillfälle. För att inte tala om hjärntvätten av sina barn och anhöriga som de religiösa ägnat (ägnar?) sig åt.

Sådant vardagsförtryck ska vi vara speciellt uppmärksamma på. Inte bara om det kommer in till Sverige med andra kulturer utan lika mycket om det väcks till liv igen i de svenska traditionerna, nu när vi lyckats trycka tillbaka det.

För kärleksbudskapet kommer också med en baksida, hatet mot den andre ...

Tack artikel om yttrandefriheten den 25 september, ”Inget åtal, bäst så”.

Jag har i alla år talat om nödvändigheten av en religionskritik som synar både användare och användandet. Humor och satir, med kunskap, är bästa metoden - och gärna med en teckning!

Men när du tar August Strindberg som exempel är det också viktigt att veta att han hade en ”sund tro” som han beskriver i ”En blå bok”:

”Jag är nästan ense med Luther att tron är allt; gärningarna komma nog efter så sakta. /../ Men misslyckas man, skall man icke slunga hela systemet, utan söka le åt sin fåfänga och tro Gud om gott”.

Dessutom står det på Strindbergs gravsten: Ave Crux Spes Unika - ”Var hälsad kors, mitt enda hopp”.

Jag tillhör dem som inte har en mängd barlast i min kristna tro, den är befriad från det, vilket det känns som att du har. Men både kyrka och minaret skall ha ljuset på sig, så att saklig kritik inte kallas för fobi - ty det är något annat, nämligen det som de själva står för: ”kritik-fobi”.

Eller hur!

H F Sturefelt

Ja, August Strindberg hade många sidor. Och just de som finns i hans blåböcker är sällsamt blandade av galenskap och kreativitet. Hans utvikningar visar vilken kraft som de religiösa idékretsarna har.

Det finns ett talesätt om att ”man äger inte geni för det man är galen”. Men i Strindbergs fall stämmer det nog inte.