Ledare: Hur märks inspirationen från USA den här gången?
Det såg länge hopplöst ut i opinionen för Demokraterna. Bytet från Joe Biden till Kamala Harris har förändrat spelplanen - men lika mycket tycks fenomenet att möta den skräniga och populistiska högern med sitt eget vapen vara en förklaring. Det kan kokas ner till ordet ”weird” och metoden att beskriva Donald Trump och andra republikaner som typ knasiga och avväpna dem genom att utöver politiken intressera sig för deras karaktär.
Hittills har det bedömts som framgångsrikt.
Som så mycket av det som sker i amerikanska valrörelser kommer svenska partistrateger nu att lära sig av exemplen och i bästa fall försöka översätta dem i en svensk kontext. För visst finns det likheter mellan den svenska populistiska högern och dess vurm för och samhörighet med vad Trump säger och tycker, även om det också finns ett avståndstagande mot hans person och ”skrytsamhet och storvulenhet”, som SD:s riksdagsledamot Mattias Karlsson har uttryckt det.
Det var säkert ingen strategi när den då blivande vicepresidentkandidaten och guvernören Tim Walz kallade Republikanerna i allmänhet och Donald Trump och JD Vance för ”weird” (konstiga eller löjliga) - men det blev lyckat. Ofta har man istället beskrivit dem som ett hot mot demokratin och som farliga. De demoniserades helt enkelt. Med begreppet ”weird” framstod de som mindre hotfulla.
Den nya strategin innebar också att högern mer skulle mötas med känslor och att man lämnade det traditionella och rationella upplägget att möta känslor och kulturkrig med sakpolitik och fakta. Som Lennart Nordfors skrev på dessa sidor: ”Det kan inte vara fel att visa att liberaldemokratisk politik inte bara är social ingenjörskonst utan också känslor och engagemang”. Statsvetaren Gina Gustavsson oroade sig i en krönika i DN för att ”weird-strategin” skulle utarma politikens innehåll på just politik och i längden vara ett hot mot demokratin då det ökar polariseringen och misstroendet mot den andra politiska sidan. Det är nog en relevant varning, men fördelen med svensk politik är att den ändå är tämligen fokuserad på innehåll, vilket framgår i jämförelse med vad som presenteras under ett amerikanskt partikonvent med stort fokus på Berättelsen och personer.
Historikern Jens Ljunggren har i boken Den uppskjutna vreden visat att Socialdemokraterna länge bemästrade känslorna, hur man stimulerade eller rentav framkallade känslan för att sedan erkänna den och i nästa steg liksom tygla och hämta kraft ur den. Det handlade inte bara om rädsla och vrede utan också om känslor som stolthet och solidaritet. Detta var en förmåga som partiet sedan förlorade och såg andra politiska krafter bli bättre på att behärska. Då handlade det förvisso mer om samhället än synen på politiska motståndare.
Vad Harris och Walz också har lyckats att göra till sin fördel är kritiken mot att och hur de skrattar. De har använt det som en kontrast mot Trump och försökt att koppla det till glädje - och möjligen också till budskap om hopp och framsteg.
”Vad som sker i den amerikanska politiken och analyser av det är oerhört inspirerande, men det bästa är väl att ta amerikansk politisk strategi med en nya salt.”Markus Alexandersson
Det har förmodligen svenska socialdemokraterna snappat upp. När Magdalena Anderson var i USA vid ett tidigare tillfälle antyddes det att hon av partistrateger fått inspiration att visa mer känslor, som att vara upprörd när det finns fog för det.
Vad som sker i den amerikanska politiken och analyser av det är oerhört inspirerande, men det bästa är väl att ta amerikansk politisk strategi med en nya salt. Det bästa, och mest säkra, är att utgå från svensk politisk kontext - och från vem man är. Det klassiska exemplet på misslyckad amerikansk inspiration är när Högerpartiet försökte göra Yngve Holmberg till en svensk variant av John F Kennedy i valet 1968.
Kanske kan ändå inspirationen kring hur mitten-vänster-delen i svensk politik bättre kan använda känslor i politiken och avväpna högerpopulister med det göra att vi kan gå in i den andra delen av mandatperioden med också mer hoppfulla anslag i politiken. Visst är det relevant att tala om de direkta hoten: gängbrottsligheten, klimatet och klyftor - men det borde också finnas utrymme för att tala om framtiden som en möjlighet. Konsten handlar om att göra det på ett sätt som gör att man ser problemen men ändå har förmågan att se framåt.
