Ledare: Inget åtal - bäst så

Till att börja med bekräftar det en svensk tradition, att i frågor som rör yttrandefrihet ha högt i tak. Att fortsätta låta det vara tillåtet att skända såväl religioner som åsikter, trampa på tår och vara oförskämd.

Det är nämligen inte så länge sedan som vi i vårt land hade stränga regler för vad som inte fick sägas. Mest känt är förstås åtalet mot August Strindberg när han bedrev gäck mot kristendomen i de berömda raderna ur Giftas:

”Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon å 65 öre kannan och Lettströms majsoblater å 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick 'stämningar'.”

För dessa hädelserader blev August Strindberg alltså dragen inför skranket för ”hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramentent”. Många ur den tidens etablissemang var dessutom upprörda på grund av att dessa rader var sårade, råa och fräcka ...

Men trots detta blev han frikänd.

Nu efteråt, det här hände 1884, kan vi fnissa åt den tidens larviga attityder. Vi har sedan dess lyckats kränga av oss de religiösa dogmerna och har omfamnat friheten mer än tvånget.

Var och en får bli salig på sin tro.

Men det som verkligen lever kvar i Strindbergscitatet är hans beskrivning av 1880-talets tidsanda: Folk reflekterar inte, utan de har stämningar. Det är inte tankeverksamhet som fakta som sparkar folk i rumpan, utan de rids av maror byggda på känslor och tyckande. Intellektet verkar ha blivit besegrat av hjärtats vibrationer.

Det är också vad som präglat diskussionen om Richard Jomshofs delning av karikatyrer. Det har argumenterats mer utifrån känslor än vad som bör gälla i ett öppet samhälle.

Det är också denna väg som den Sverigedemokratiska argumentationen följer, att spela på människors känningar och lidelse. Bilderna har eldat på fördomar och attityder. Och den som vill bekämpa detta hat måste också lära sig att nå fram till människor den vägen. Det görs inte med att vara präktig och fin. Men det bör inte heller ske genom att vi låter förnuftet helt gå förlorat.

Detta är ytterligare ett skäl till varför vi ska vara glada för att det inte blev något åtal. Därmed förlorar Sverigedemokraterna en möjlighet att elda på fördomarna - och deras motståndare slipper göra bort sig ännu mer genom att kvirra om hat och tolerans utan att våga vara det minsta religionskritiska eftersom det sprider vantrivsel i deras salonger.

Utan låt oss alltid ställa frågan: Vad hade nationalskalden skrivit om samtidens debatt? Om Sverigedemokraterna? Om Jomshof? Om islamism? Eller varför inte politisk korrekthet?