Ledare: Nu är vi alla nationalister, del 1
Med tiden växte detta till en övertygelse om att staten både kunde och skulle utveckla och styra kapitalismen. Att det var möjligt att planera och justera framåtskridandet till allas bästa.
Politikerna bestämde räntan, att korvkioskerna skulle sälja korv men inte hamburgare, vad slags musik skulle spelas när i radio, men också sådant som att alla skulle ha del av livets goda, under den givna förutsättningen att alla också arbetade.
Det politiska grälet handlade inte om målen för utvecklingen utan vilka medel som skulle användas.
Det var allmän värnplikt, allmän försäkringskassa, allmän reklamationsnämnd. Det fanns förvisso gränser, det var ännu tillåtet med skyltar som ”Här slutar allmän väg”. Men det var bara en tidsfråga innan detta också skulle omvandlas till gemensamt territorium. Allt var på väg att bli ”allemansrätt”.
Detta var en ordnad organiserad marknadsekonomi, sammanfattad i slagdängan om ”staten & kapitalet” och som kallats ”efterkrigsillusionen” om att det går att styra samhällsutvecklingen.
Som kyrkan mitt i byn kunde statsminister Tage Erlander sitta på Harpsund och förväntansfullt - tillsammans med näringslivet - baxa Sverige framåt, mot nya djärva mål.
Vi fick en statskapitalism som drog med sig alla i ett likartat tankemönster. Och när du åkte ut ur landet så stämplades ditt pass lika plikttroget som när du kom tillbaka.
Sen kom rekylen. Sextio- och sjuttiotalet talet födde en revolt mot konformism och överhet, det undergrävde auktoriteter, privata såväl som offentliga; folk skilde sig och låg runt; gamla strukturer bröt samman, automationen slog ut industrijobben och tjänstesektorn växte; urbaniseringen tog fart; utvecklingen fortsatte med nyliberalism, feminism och individualism, mångfald och multikulti.
Alla dessa strömningar hade samma riktning - mot en ökad frihet. Mindre av centralmaktens bestämmande eller traditionernas tvång.
Tidsanda, den blev att folk hellre käkade pizza och tacos istället för kvasisvenska maträtter som falukorv och kåldolmar. Farmor gifte om sig och dottern fick barn med en tunisier. Frihet är att vara den du för stunden vill vara!
”Tidsanda, den blev att folk hellre käkade pizza och tacos istället för kvasisvenska maträtter som falukorv och kåldolmar. Farmor gifte om sig och dottern fick barn med en tunisier. Frihet är att vara den du för stunden vill vara!”Stig-Björn Ljunggren
Vi fick konkurrens, upphandlingar, valfrihet, HBTQXYZ, otrogna väljare; nätverk istället för livslångt föreningsmedlemskap. Hierarkier bröts ner. Alla krävde att få respekt. Och möjlighet till självförverkligande.
Politiken reducerade sig till att hålla sig på sin planhalva medan marknaden fick sköta resten. Politikens uppgift blev att reagera på utvecklingen som spontant fick söka sig framåt (eller bakåt).
Och blev det något knas klev inte en politiker fram för att ta kommandot utan det tillsattes en ”nationell samordnare” som fick i uppdrag att se över regelverket.
Istället för ett maktcentrum fick vi många olika maktcentra. Politiker pekade inte med hela handen utan nöjde sig med att försöka koordinera kaoset på ett sätt som gick hem i media.
Och några pass behövdes inte längre som förr.
Nu kommer dock en ny rekyl. Istället för det fria livet utan ett allmänt bestämt facit om vad som är rätt och riktigt återinförs en kommandocentral utifrån vilken människors liv ska tuktas eller åtminstone korrigeras.
Framförallt förväntas alla vara nationalister.
Men låt oss återkomma till detta vid senare tillfälle.
