Ledare: Svårt att få den utsträckta handen att kännas trovärdig

Den här gången fick Erixon nöja sig med att hålla till i partiets tält - istället var det gruppledaren i Riksdagen, Linda Lindberg, som höll ”förtalet”.

Sedan talade Jimmie Åkesson i 45 minuter, mest om vad partiet bidragit med sedan man för snart för år sedan ingick Tidösamarbetet. ”Det var svettigt”, sa Åkesson efter talet och syftade på värmen som den klara augustisolen bjöd på.

Men det har, bokstavligt, varit en svettig tid för partiet. Avslöjandet av TV 4:s Kalla fakta om partiets trollfabrik, Åkessons sätt att hantera det genom att kalla det för en ”gigantisk påverkansoperation” och det dåliga resultatet i EU-valet har varit påfrestande.

Det här har också varit en jobbig vecka för SD. Den började med att partiet fick ge upp kampen om reduktionsplikten, trots alla löften om den. Till det kommer bekymmer med maktstrider och frågor om arvoden i Sölvesborg, partiets tidigare skyltfönster. På fredagskvällen kom så en opinionsundersökning som visar ett ras på hela 2,6 procentenheter.

Svettigt var ordet.

Men Åkesson kommenterade vare sig EU-valet, Sölvesborgs-händelserna eller reduktionsplikten i talet. Den aggressiva ton som kännetecknade Åkesson under våren, bland annat när han gick till attack efter Kalla faktas avslöjande, hade han försökt byta ut till en mer försonlig ton.

Han sade sig oroas över ”hur vi pratar med och om varandra”. Han menade att debattklimatet har förråats, främst av - Magdalena Andersson (!?). Åkesson sa att SD visserligen också har ett visst ansvar, men vissa har ett större ansvar. ”Nu vill jag sträcka ut en hand om att upphöra med den förgiftade debatten”, sa han. Istället säger han sig vilja sätta sakfrågorna i centrum.

Han var nog inte ironisk.

För alla som följt svensk politik har någorlunda koll på vad SD är och hur deras företrädare argumenterat är det något...ja, svårgreppbart. SD är ett parti som under Åkessons ledning helt och hållet levt på polarisering och hetsat mot politiska motståndare genom att kalla dem för saker som landsförrädare och strävat efter en hög konfliktnivå, i ett första skede mot ”sjuklövern” och senare mot ”sosseriet”. Det är också det man har belönats av och varit partiets själva DNA. Inget annat parti har heller en sådan svans som just förgiftar sociala medier.

De senaste åren har man gjort försök till att anamma en ny strategi. Som Kalla fakta visade strävar man efter en hög konfliktnivå men vill gärna separera den från partiet - istället vill man, främst för att motivera Tidösamarbetet, framstå som rumsrent, men samtidigt låta det aggressiva pågå med oklara avsändare.

Åkessons tal visar att partiet brottas med frågan om vad man ska vara. Tidigare under mandatperioden har de belönats i opinionen när de framstått som extrema och tydliga, men samtidigt har de då utmanat Tidösamarbetet. När de nu också få ta ansvar för samhällsutvecklingen påverkar det också opinionen - och det skapar en viss vilsenhet.

Såtillvida att Åkesson försöker sig på att framstå som samlande och försonande. Det finns vissa trovärdighetsproblem i det. Åkesson ”utsträckta hand” ledde också till rätt så svag entusiasm bland de församlade - aktiva sverigedemokrater känner inte igen sig når Åkesson pratar så.

Det var uppenbart att Åkesson den här gången inte pratade till dem som var på plats på Slottsudden i Sölvesborg, istället talade han till Ulf Kristersson (M) och Johan Pehrson (L), eller rentav till deras väljare, som vill bli mindre avskräckta av Åkesson. Att det sedan också följer mönstret att utmåla Magdalena Andersson som ilsken är en del av en gemensam Tidöstrategi som handlar om att rikta in sig på att sänka oppositionsledaren och en möjligen identifierad svag punkt.

Vad som ter sig ironiskt i sammanhanget är att i Sölvesborg rensas de personer ut som just vill ”sträcka ut en hand”. Där söker man mer konflikt och polarisering.

Det är uppenbart att partiledningen och SD i Sölvesborg går mer i otakt.