Ledare: Sverigedemokraterna vill att vi ska lära oss veta hut
De har en historisk koppling till extremhögern (eller rent av nazismen) som de ständigt får höra; de har därigenom också en ideologiska isolation som ständigt markeras av deras hårda språkbruk; de frammanar som kontrast till den svenska mellanmjölksaktiga traditionen polariserande politik och retorik; de är duktiga på att ställa till med interna skandaler som gång på gång tydliggör deras brist på vettiga företrädare; de har en begränsad politiska agenda som nästan alltid kokar ner till att allt elände är invandrarnas fel, kombinerat med sossarnas hyckleri; de har en och annan kontroversiell internationell koppling som blivit speciellt allvarlig i dessa krigstider.
Men allt detta sagt måste vi fråga oss: Hur kan detta vara en belastning med tanke på att de är Sveriges tredje eller rent av andra största parti?
Bra fråga. Fanns det något svar i Jimmie Åkessons Almedalstal.
Kanske kan det vara så, att Sverigedemokraternas framgångar säger sånt som folk själva tycker men inte hör några andra partiföreträdare säga så där rakt på sak ...
Eller för att tala ledarskapsspråk: Sverigedemokraterna har framgångsrikt adresserat svenskarnas vardagsupplevelser.
Men. Inledningsvis slog Åkesson fast den tankefigur som hans parti vill att vi ska ha med oss när de kommer på tal: Sverigedemokraterna leder, de andra partierna följer efter.
”Inledningsvis slog Åkesson fast den tankefigur som hans parti vill att vi ska ha med oss när de kommer på tal: Sverigedemokraterna leder, de andra partierna följer efter.”Stig-Björn Ljunggren
Sedan målade han upp en ideologisk vision som Sverigedemokraterna slåss med de andra partierna om att göra till sitt. Att återupprätta det gamla fina Sverige, med trygghet och gemenskap. Allt symboliserat av den svenska sommarens alla ljuvliga inslag.
Skickligt hamrade han sen in några enkla retoriska ytterligheter:
– Det är brottsoffren som vi ska värna, inte brottslingarna. Det är slut med daltandet där skurkarna får en vänlig klapp på huvudet när de gjort dumheter. Mördare ska inte bjudas på saft och bullar. De ska låsas in!
– Sedan förevisade han oss två dörrar som människor från andra länder som kommit hit har att välja mellan: Dels en dörr in till Sverige och den svenska gemenskapen, där det finns en värdegrund att anpassa sig till; dels en dörr ut ur landet för den som inte vill bli riktig svensk. Något mellanting, som det är nu, ska inte gälla. Inga parallellsamhällen ska finnas!
Ungefär så har det låtit tidigare också från Sverigedemokraterna, så det var inga nyheter egentligen. Möjligtvis var det ovanligt kraftfullt framfört.
Dessutom förstärktes detta av att Jimmie Åkesson ännu en gång gjorde tydligt att den nuvarande regeringen är ett provisorium, en regering som hålls samman av SD som ett slags silvertejp.
Men efter nästa val ska Sverigedemokraterna antingen sitta i regeringen eller vara utanför som opposition.
Budskapet är klart och tydligt till Moderaterna och de andra partierna: Vill ni sitta kvar i kanslihuset så får ni framöver dela tandborste med oss i SD …
Undertexten till detta är förstås att det enda alternativ som egentligen erbjuds för dessa partier är att flytta ihop med Socialdemokraterna. Villl inte Moderaterna ha Sverigedemokraterna får de välja Socialdemokraterna. Detta är inte utopiskt utan har dessutom skett i ett femtiotal av Sveriges kommuner, vilket vi i Blekinge är mycket väl införstådda med.
Vi kan alltså förvänta oss att detta tema kommer att följa oss hela vägen in i valrörelsen 2026. Den kan bli en folkomröstning om huruvida Sverigedemokraterna ska sitta i regeringen eller inte.
Men det nya i Åkessons framställning var skolfrågan. Inte för att han heller där sade något direkt nytt, men däremot blev det extra tydligt varför Sverigedemokraterna har sådana framgångar.
De talar till ”vanlisarna” bland väljarna, med ett språk som gör tydligt att de står för vad de flesta torde anse vara fullständigt självklart, normalt och vettigt.
Exempelvis att det ska vara ordning och reda i skolan. Eleverna ska komma till lektionerna i tid. Dess skall ledas av en respekterad och kunniga lärare. Det ska inte tjafsas och bråkas.
Eleverna ska, liksom egentligen vi alla, åter måste lära oss veta hut.
Alla som har dystra minnen från bråkiga plugg, eller vet att barnen eller barnbarnen går i dysfunktionella skolor, håller förstås med.
Således. Den som inte vill att Sverigedemokraterna ska ha fler framgångar gör klokt i att själva formulera en skolpolitisk linje som är vardagstydlig. Vad kan vara mer politiskt enkelt att driva än att lektioner ska börja i tid?
