Ledare: Sveriges nya gräns

Det är en fråga som vi just nu inte har något klart svar på. Några säger definitivt nej, andra tycker det är självklart, medan de flesta med politiskt ansvar mumlar något ohörbart när frågan kommer på tal.

Och vad den nye överbefälhavaren Michael Claesson säger återstår att se.

Eftersom Nato inte är en självständig aktör utan ett samlingsnamn för ett antal länder som garanterar varandra (någon form av) stöd i händelse av angrepp, är det inte självklart vad som kommer att gälla för svenska soldater. Det hela är, som det heter på militärjargong, ”situationsanpassat”.

Ytterst kommer det att krävas ett beslut av svensk riksdag och regering om svenskar ska marschera över kartan till våra allierades undsättning. Det är givetvis inte ÖB som bestämmer detta.

Frågan vi måste ställa oss är om det samma sak att ha tvång för att försvara Sverige som att ha tvång för att försvara (ursäkta det retoriskt tacksamma valet av land) Turkiet?

Det finns faktiskt dem som redan nu tycker att Sverige ska ställa upp med folk i Ukraina. Även om de inte är Natomedlemmar är det, som de flesta säger, vårt krig de utkämpar.

Och om svenska folkvalda pekar med hela handen så har vi väl en skyldighet att lyda? Eller?

Just nu är det inte en diskussionsfråga som är så passande. Vi befinner vi oss i en opinionsmässig situation där det råder stor enighet om att vi ska backa upp Ukraina. Till och med de värsta fredshetsarna är för vapenexport.

Men vi tycker oss samtidigt märka en viss avmattning i rapporteringen från Ukraina, inte minst i skuggan av Israels framfart.

Hur kommer det att se ut om några år? Redan om/när Donald Trump blir presidentvald kan vi räkna med en vindkantring. USA kommer att pressa på för en uppgörelse.

Vi kan också förvänta oss att den positiva opinionen för svensk upprustning kommer att avmattas. I takt med att sjukvård och omsorg försämras, elpriserna drar iväg, kommunikationerna fortsätter att vara katastrofala, gängkriget inte avtar och skolornas förfall inte bromsas så kommer folk att fråga sig om vi verkligen behöver fler kanoner. Är det inte drönare vi behöver?

Förväntningarna om vad AI kan göra för framtidens krigföring diskuteras just nu i Sydöstrans spalter. Det finns nog skäl att återkomma till detta.

Dessutom, om försvarsmakten inte levererar det som politikerna förväntar sig, kan vi misstänka att det blir allt mer dissonans i den nu så unisona kören. Några kommer att åter börja ropa på fred, kärlek och förståelse; andra att höja insatsen för att förverkliga sina drömmar om att en gång för alla visa moskoviterna var skåpet ska stå.

Alltså det som kallas för ”polarisering” istället för den enighet som just nu råder.

Och medan vi väntar på att den tveksamma opinionen kommer ikapp får vi förbereda oss så gott det går. Kanske fundera lite på vad vi gör när elektriciteten försvinner några dygn, Facebook försvinner, alla makaroner i affären har hamstrats och det inte går att tanka bilen. Redo för detta?

Den nye överbefälhavaren Michael Claesson har reda uttryckt en förväntning om att en viss förbättring av svenskarnas individuella ansvar krävs. Vi håller med. Den yttre gränsen har flyttats, men också den inre gränsdragningen där var och en faktiskt får ansvara för sitt skafferi.