Ledare: Vem vill ta ansvar när slöddertröskeln sänks?

Birgit Birgersson Brorsson skrev om detta häromdagen här i Sydöstran:

”Jag känner en del som inte vågar yttra sig i vissa frågor för rädslan av att bli påhoppade. Få skit kastat på sig eller till och med få både hat och hot-mejl. Som politiker får man tåla en del, det får man räkna med idag, men när det drabbar våra familjer och vänner då är gränsen nådd för längesen. Steget från demokrati till diktatur är inte långt.”

Det som är intressant här är att hotet mot yttrandefriheten i allmänhet och politiska företrädare i synnerhet inte kommer ovanifrån, utövat av överhet och centralmakt, en diktator eller fogde. Hotet kommer från det som ska föreställa vara medmänniskor och medborgare.

Vi vet att allt fler politiker och tjänstemän blir hotade. Folk verkar ha tappat det. Till och med SMHI får hot när väderprognoserna slår fel. Dörrarna låses och larmknappar installeras.

Och tittar vi ner i någon av kommentatorsfälten på sociala medier kan vi läsa om hur politiker ljuger, kuppar, skapar sjuka intriger, omogna och makthungriga, skräckvälde, utan skrupler, gör allt för makten, troligtvis berusade när de tar beslut, saknar ryggrad och moraliska spärrar, att det blivit som Nordkorea, slaskmedia är fega, de ljuger alltid, politiker är ett vidrigt klientel, amöbor, de borde rullas i tjära och fjädrar på torget etc.

Men det är inte bara makthavarna som är usla, utan också vanligt folk - för de fattar ingenting (”no brain - no pain”), de är hjärntvättade, har inte heller någon ryggrad, osv.

Var för sig är inte dessa oförskämdheter så märkliga, men när det samlas upp under en längre tid blir det obehagligt och nästa steg är de direkta hotelserna och handlingarna.

Utvecklingen har flera olika förklaringar.

Till att börja med är politik inte längre ett sidouppdrag. Det finns allt färre lekmannapolitiker. Denna bransch har, som alla andra, blivit professionaliserad. För att bli politiker måste du ha en grundlig utbildning och gedigen uppbackning av professionella tjänstepersoner.

Välfärdsapparaten är en industri. Politikerna är industriledare som är tillsatta av skattebetalarna (majoritetsägarna) för att bevaka deras intressen mot de olika intressen som huserar inom denna koncern.

Dessutom har den som har läshuvud, har talets gåva och gärna vill finnas i rampljuset idag enorma möjligheter att ta sig fram på andra sätt än genom politiken. Utbildningssystemet har öppnats för alla och är en språngbräda för den som vill göra skillnad. Som exempelvis anställd i välfärdssystemets enorma förvaltningsapparat.

Varför bli partist när det går att bli organisationsföreträdare, influenser eller journalist?

Det som hänt är därmed att partierna fått två karriärvägar.

Dels en för den förtroendevalde, som har en representationskompetens som företrädare för en viss samhällsgrupp eller område, och därför sätts upp på en lista för att bli invald i en beslutande församling.

Dels en för de kunskapskompetenta som i kraft av sin utbildning, administrativa förmåga och analysexpertis kan fungera som de förtroendevaldas uppbackning. De får stort inflytande, men håller sig i bakgrunden.

Det finns en gråzon mellan dessa två grupper, men konsekvensen har blivit att rätt många av dem som tidigare blev förtroendevalda idag fungerar som tjänstepersoner, eller som sakkunniga, politiska sekreterare och det som kallas för ”policyprofessionella”.

Det har gjort att de som ska svara för besluten, politikerna, ofta har fått dessa formade av sina staber och förvaltningar. De har blivit ett slags krockkuddar mellan byråkratin och folket. Därför får de också ta den skit som det innebär att vara formellt ansvarig.

Till detta kommer partiernas medlemsmässiga sönderfall. Dessa har blivit gråhåriga och allt mer marginaliserade.

Vanligt folk får sin uppfattning om politik via medierna, inte partimedlemskap. Förståelsen formas av mediernas logi, inte av folkrörelsernas sätt att närma sig verkligheten.

Allt detta går säkert att hantera.

Men den allvarliga vi har att brottas med är att sociala medier sänkt kraven för att delta i den politiska diskussionen. Och ökat möjligheterna att utan ansvar föra fram sina åsikter. Slöddertröskeln har sänkts.

Det är givetvis i huvudsak bra att alla fått lättare att inhämta information samt delge sin uppfattning. Istället för att sitta hemma och skälla på allt och alla går det att ge sig ut på nätet och redovisa sin ilska, samt söka samband med andra personer som också har liknande åsikter.

I bästa fall innebär denna utveckling att vi så småningom lär oss att hantera det kaos som denna öppenhet kan skapa. Bråkstakar kan reformeras till goda medborgare och folkliga företrädare.

Och på sociala medier kan moderatorer leds samtalet och se till att det hålls en anständig nivå.

Men i värsta fall så har sociala medier öppnat upp inte bara för diverse elaka plattfötter att tränga sig fram och fördärva samtalet med sina illvilliga utgjutelser, utan detta har öppnat upp för vilddjuret inom oss alla.

Vi tappar disciplinen och förmågan att tänka först innan vi talar, vi börjar finna njutning i att förolämpa andra och slutar respektera meningsmotståndares rätt att tycka annorlunda.

Jämför med en fotbollsmatch eller liknande evenemang. Det kan förvrida huvudet på folk och göra annars städade kontorsnissar till huliganer.

Vi riskerar alla att bli besatta av föreställningen att den som inte tycker som mig är en idiot som bör katapulteras ut ur samhällsgemenskapen. Vi börjar därmed tulla på uppfattningen att demokrati innebär respekt för andras åsikter och beredskap att lära sig leva med att själv inte få sin vilja igenom i alla lägen.

Och när allt fler börjar uppträda som blådårar kommer de omdömesgilla och eftertänksamma att en efter en att drypa av, hellre än att ta striden mot bråkstakarna - allt enligt tumregeln att mot dumheten kämpar även gudarna förgäves.

Om de vettiga och eftertänksamma lämnar scenen faller politiken i värstingarnas händer och under trycket från åsiktshuliganer börjar demokratin förfalla till ett skådespel för psykopater, jubelåsnor och narcissister.