Ledare: Yttrandefrihetens gränser

Det kan då bli fråga om förtal och ärekränkning.

Det finns således inte full frihet att göra nedsättande omdömen om privatpersoner. Däremot har vi större frihet att göra så mot exempelvis politiker eller direktörer.

Vi har heller inte rätt att använda yttrandefriheten för att befrämja terrorism och våldsbejakande extremism.

Exakt var den gränsen går i dessa dagar är något oklart. Det är fortfarande tillåtet att vara kommunist och fascist, men inte att direkt initiera våld. Men allt fler talar för att demokratin måste vara mer aktivistisk och dra tydligare gränser mot våldsbejakande ideologier och rörelser.

Demokratins öppenhet ska inte få användas för att avskaffa demokratin.

Till detta kommer också gränsen för yttranderätten när det gäller nationell säkerhet, inklusive sådant som har med Natosamarbetet att göra. Här snävas gränserna åt allt mer, ju närmre krigsrisk vi kommer.

Så har vi då HMF, alltså Hets Mot Folkgrupp. Det är olagligt att i vissa situationer uttrycka sig aggressivt mot folkgrupper baserat på ras, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller annan liknande grund.

När vi diskuterar detta måste vi ta ett steg tillbaka och ställa frågan: Varför har vi yttrandefrihet? Med vilket argument hävdar vi rätten att få göra våra åsikter hörda?

Det duger inte med att enbart svara ”så har det varit länge i vårt land” eller ”det är nödvändigt i en demokrati” och allra minst ”det är nyttigt för samhällsutvecklingen”.

Yttrandefriheten söker sina rötter ner i en viss typ av människosyn, nämligen individualismen: föreställningen att vi äger oss själva och har rätt att göra vad vi vill så länge vi inte skadar andra.

Alltså det som kallas för ”frihet”.

Och om vi får göra vad vi vill, utan att skada andra, så är också yttrandefriheten begränsad av denna förutsättning.

Yttrandefrihetens gränser handlar i hög grad om situationen.

Vi får säga negativa saker om homosexuella, islam, kristna, moderater eller judar i vissa sammanhang men inte i andra. Bland vänner eller på ett enskilt möte går det an, men inte på gator eller torg.

Det en taxichaufför kan säga om islam och muslimer utifrån erfarenheterna från sitt forna hemland kan vi inte skriva här utan att tidningen hamnar inför skranket.

Plats och tillfälle avgör.

Om ett yttrande kan leda till att någon blir skadad är det inte tillåtet - eftersom friheten inte får leda till att andra människor får sin frihet inskränkt. Men samma yttrande kan i ett helt annat sammanhang anses vara helt oskyldigt.

Det Richard Jomshof har gjort är att han har delat bilder på X som åtminstone i det ena fallet tydligt kan ses som hets mot folkgrupp, närmare bestämt människor från Pakistan som uppenbart pekas ut.

Nu kan vi förstås hävda att det enda han gjort är att ha skickat vidare bilder som andra producerat. Det är inte ”aktivism” utan ”slapptivism”. Därför bör handlingen ses som relativt oskyldig.

Men frågan är dock om hans position som ledande svensk politiker i så fall också bör vägas in?

Om justitieutskottets ordförande delar en bild som hetsar mot pakistanier, är inte det allvarligare än om någon vanlig nätkrigare gör det?

Det är ju ingen slump att de som har uppdrag som riksdagsledamöter och ännu mer ledande i riksdagsarbetet har ett rätt strängt regelverk att hålla sig till. Det är därför att de uppbär en förtroendeposition och har fått ett speciellt förtroende som ledande riksdagsledamöter har förbundit sig att iaktta vissa begränsningar i sina frihetsgrader.

Ingen kan anklaga Richard Jomshof för att ha varit överdrivet följsam mot de regler han accepterat när han kliver på ordförandeskapet för utskottet.

Dessutom, ska väl påpekas, blir han dömd så är det efter en lagstiftning som han själv varit med och godkänt.

Således. Vi får se om det blir något åtal mot Jomshof och om han i så fall blir fälld. Oavsett detta måste vi vara aktsamma så att yttrandefriheten inskränks ännu mer. Vi måste tvärtom våga diskutera religiösa vansinnigheter utan att vara rädda för vare sig länsman eller medmänniskor.

Vi ska inte låta den osmidighet som Richard Jomshof uppvisat dölja att han rör vid något som kräver mer uppmärksamhet. Religion ska vara en privatsak, inte en allmänt utbredd påtvingad huvudkrympning.

I vårt land har vi lyckats pressa tillbaka det religiösa förtrycket och förvandlat den kristna överheten till ett rätt blygsamt och försynt sällskap av välmenande människovänner. De har fått lära sig tåla all slags kritik och ironi.

Sverige har blivit avkristnat. Låt oss se till att det fortsätter att vara på det sättet och att inte nya sorters stolleprov flyger in under radarn.