Stig-Björn Ljunggren: Ledarkrönika: Lyktstolpefieringens risker
Vi har alla en tendens att koagulera som en äggstanning och fastna i våra gamla käpphästar.
Ungefär som en hund alltid återvänder till sin egen spya så tenderar vi att älta sådant som hände förr, när vi formerades politiskt, eller lyfta fram inlärda fraser som hur det varit en gång i tiden, och sedan irriteras över att den uppväxande generationen inte blir imponerade.
”De har inte läst historia”, suckar vi då eftersom vi tycker att skuggan av det förgångna också ska lägga en blöt filt över alla försök att tänka radikalt nytt.
Alla framgångsrika organisationer, institutioner och verksamheter har sina historiska påfund som de gärna lyfter fram för att försäkra omvärlden om att 100 år av framgångsrik verksamhet på något underligt sätt också garanterar 100 år till. Trots att historiens sophög är full av numer bortglömda företag, organisationer, partier och andra på sin tid folkkära företeelser.
Vem har idag hört talas om Lantmannapartiet? för att ta ett exempel vi själv ofta lyfter fram för att påminna vissa partier om deras dödlighet. Och illustrerar Karl Marx konstaterande att alla samhällsordningar är av övergående natur.
Vem minns melodifestivalerna innan ABBA, annat än som pinsamheter?
Vem minns Facit som något annat än ett exempel på hur produktivkrafterna kan sätta ett världsföretag på pottkanten om det inte följer med i utvecklingen?
Och som vi antydde häromdagen, efter första maj, är det inte säkert att den traditionen kommer att överleva om den ska se ut exakt som på farfars tid, där församlingen förväntas avlyssna någon av partistyrelsens utsända biskopar, uppiffad av nån lekmannapredikant från ungdomsrörelsen, efter att först, likt en hemvärnspluton på väg till skjutfältet, ha traskat runt ett par kvarter under ledning av en pigg marschorkester.
Sen avslutar vi med en psalm.
Det finns inte en suck i helvete att denna grundmodell för första maj ändras. De som vill ha kvar den gamla ordningen är starkare än de som till äventyrs vill experimentera med nya former för gemenskap och kommunikation.
”Det finns inte en suck i helvete att denna grundmodell för första maj ändras. De som vill ha kvar den gamla ordningen är starkare än de som till äventyrs vill experimentera med nya former för gemenskap och kommunikation.”Stig-Björn Ljunggren
Nej, på första maj ska allmogen ställa sig framför en talarstol och höra en predikan! Detta får inte ändras under några som helst omständigheter! Då går vi heller under!
Lika lite som fotboll kan spelas utan boll, eller midsommar kan firas utan jordgubbar och färskpärer, kan ett första maj-firande vara sossekosher utan att någon håller tal till folket. Varje försök att bryta upp denna enkelriktade kommunikationsmetod är en försyndelse, jämförbart med att byta nattvardsvin mot Coca-Cola.
Att det finns kommunikationen som innebär interaktivitet, där sändare och mottagare vävs samman i ett dynamiskt samspel, är inget som denna tradition vill acceptera. ”Så här har vi alltid gjort”, mumlar arbetarrörelsen surmulet.
Som sagt, om det fungerade för farfar, då borde det fungera i framtiden. Åtminstone om det är fint väder.
