Sandra Bizzozero: Ledarkrönika: Mobilstrul och sårbarhet mitt under beredskapsveckan
Jag märker att jag inte har något nät. Det är helt dött, och en rastlös känsla kryper i kroppen. Som på ren reflex drar jag av flygplansläget och på igen, i hopp om att allt ska fungera. Men ingenting händer, och jag känner irritationen växa.
”Vi är alla beroende av tekniken, men vi behöver inte låta den styra oss. Det är dags att hitta en bättre balans och att se till att jag använder tekniken – inte att den använder mig.”Sandra Bizzozero
Jag upprepar samma procedur, men med samma nedslående resultat. Pulsen stiger, och plötsligt känner jag mig stressad. Rådvill, stannar jag upp för ett ögonblick.
Hur kan något så enkelt som att mobilen inte fungerar, skaka om mig så mycket? Telefonen, som har blivit så mycket mer än bara ett verktyg för att ringa med, känns plötsligt som en förlängning av min kropp. En del av mig själv som gör det nästan omöjligt att klara vardagen utan.
Och där satt jag, helt avskärmad från omvärlden, stirrande ut genom fönstret. Utanför flöt trafiken på som vanligt, en person gick förbi med ett barn i ena handen och en hund i den andra.
Just då slog det mig att det faktiskt är Beredskapsveckan. Tankarna började snurra ännu mer. Är detta ett riggat test? Ett prov på hur jag skulle hantera en krissituation?
Nej, självklart inte. Det var bara en vanlig driftstörning hos min operatör. Men tanken stannade ändå kvar hos mig. Hur beroende jag är av att alltid vara uppkopplad.
Det är i sådana här stunder jag inser hur sårbara vi har blivit i vårt digitala samhälle. Mobilen är idag en central del av våra liv – vi använder den till allt, från att organisera våra dagar till att hålla kontakt med vänner, familj och kollegor.
När den slutar fungera, som den gjorde tidigare i veckan, blir det tydligt hur mycket vi tar för givet.
Denna sårbarhet är inte bara en personlig upplevelse, den speglar också en större samhällsproblematik. När nätverken faller, och kommunikationen bryts, står vi plötsligt väldigt hjälplösa.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) talar om att vi ska kunna klara oss i 72 timmar utan extern hjälp vid en kris. Men frågan är – hur många av oss skulle faktiskt klara det? Hur många har vatten, nödproviant och en plan för vad som händer om mobilen slutar fungera eller om elen försvinner?
Denna driftstörning blev en ögonöppnare för mig, ett tillfälle att ta Beredskapsveckan på allvar. Jag har lovat mig själv att se över hur förberedd jag egentligen är i mitt eget hem. Jag ska skaffa konserver, värmeljus och vattendunkar.
Men det finns en annan insikt som den här händelsen också väckte hos mig: jag vill inte vara så beroende av en skärm. Att mobilen styr så mycket av mitt liv har blivit uppenbart, och det är inte något jag vill fortsätta att blunda för.
Så förutom att rusta mig inför framtida kriser med praktiska förnödenheter, ska jag också arbeta på att minska min skärmtid. Varje gång jag lyckas lägga undan mobilen, om än bara för en stund, känner jag hur en annan sorts lugn infinner sig.
Vi är alla beroende av tekniken, men vi behöver inte låta den styra oss. Det är dags att hitta en bättre balans och att se till att jag använder tekniken – inte att den använder mig.
