Ellinor Eriksson: Ledarkrönika: Skitungars makt över våra liv
I terapin pratar vi om att det som hänt är över, att det är osannolikt att något ont händer igen och att rädslan inte får leda till undvikanden.
Men på sistone har jag börjat tvivla på det jag säger. Patienternas oro känns mer rimlig. Smittar mig. ”Nog är det väl ändå bra att vara försiktig”. ”Kanske är det dumt att gå förbi vissa ställen”. ”Ta en taxi hem”, tänker jag.
På väg till Valborgsfirandet struntar jag i att säga till de tonårsfjuniga killarna som är störiga på bussen. Inte för att de ser farliga ut alls, men för att jag inte längre känner mig säker på att de inte skulle kunna ta till våld. En slags grundtrygghet jag sett som självklar har naggats på.
Vändpunkten var mannen i Skärholmen, som på promenad till simhallen sa i från till ett ungdomsgäng. För det blev han skjuten i huvudet. Dog i en gångtunnel, inför sin son. Många tänkte vi nog att det kunnat vara en själv.
Här om dagen blev en 80-årig dam i Gislaved misshandlad när hon bad nazister som störde ett 1 maj-firande vara tysta. Veckan innan attackerades ett föreningsmöte i Gubbängen.
I de här grupperna har våld och död blivit normaliserat och trivialt. De kan mörda någon för ingenting – för att något nedlåtande sagts om nåns morsa. Att spöa på en tant är ingen grej. Människovärde, vad är det ens.
”Jag har tröttnat på att de blir gatans kungar och vi andra fogar oss. Särskilt när kungarna är fjortonåriga skitungar som förmodligen förtjänar en och annan tillsägelse.”Ellinor Eriksson
Jag har tröttnat på att de blir gatans kungar och vi andra fogar oss. Särskilt när kungarna är fjortonåriga skitungar som förmodligen förtjänar en och annan tillsägelse.
Det är provocerande hur de utövar makt - också indirekt - när de allmänt gränslöst agerar som att de äger omgivningen. Eftersom vi känner till deras våldskapital funkar det. De får makt över våra psyken och göder livsbegränsningar. Det är helt orimligt.
Vi kan inte ha det så att det är livsfarligt för vanliga människor att göra helt normala saker där vi bor. Det är ett reellt demokratiproblem. Om människor inte vågar säga till eller hjälpa den som råkar illa ut blir vi ett oanständigt samhälle. Vi måste göra allt för att undvika det.
När jag var tonåring marscherade vi på kvinnodagen under parollen ”Ta natten tillbaka” efter att överfallsvåldtäkter satt skräck i tjejerna i stan.
Att ta tillbaka natten räcker inte längre. Parollen behöver breddas. Vi måste ta tillbaka citykärnorna, gångvägarna, busshållplatserna, föreningslokalerna. Och inte minst civilkuraget.
Låt dom aldrig ta vår samhällsgemenskap.
