Midsommarkrönika: En hyllning till Blekinge

I min småländska skola lärde vi oss att Blekinge var Sveriges trädgård. Och sedan jag upptäckt Blekinge har jag aldrig helt velat lämna detta underbara landskap.

Jag är en av många sommarblekingar. Men när jag kom hit första gången var det för att arbeta på Knut Hahn skolan i Ronneby. Då lärde jag mig att biskopen Knut Hahn ledde försvenskningssträvandena sedan Blekinge blivit en del av Sverige vid freden i Roskilde 1658.

Vilken betydelse har det för oss som älskar Blekinge? Att vi kom att höra till Sverige?

Det är nog inte därför vi älskar Blekinge, utan för att vi älskar bokskogarna, vitsippsdansen, hagarna med björk och gullvivor, och eken, en gång Blekinges landskapsblomma. Ja det är mer än en blomma. Ett träd med djupa rötter som klarar sig i de stora stormarna.

För tillresta brukar jag berätta om Bleke som det ord som gett Blekinge sitt namn. Det är den stilla vattenytan innan sjöbrisen kommer igång si så där vid nio-tiden. Lätt att gnola på Evert Taube’s visa Solen ligger blank som ett nyskurat golv…..

Vilken betydelse har det då att vara en nation?

Gränstrakter som bytt stat har ofta en erfarenhet av att närheten till den egna platsen och bygden inte har så mycket med nationstillhörighet att göra. Desto mer med en känsla av tillhörighet och mening.

Men visst är vi glada för att Selma Lagerlöf inte glömde Blekinge när hon skrev sin saga om Nils Holgerson. Hon glömde nämligen Halland.

En vän och kollega, Bengt Kristensson Uggla är född och uppvuxen på västkusten, nu har han delvis återvänt till hemstaden Lysekil. I boken Gränspassager berättar

han om hur det är att leva där man ständigt passerar gränser.

Precis som Blekinge har Bohuslän varit ett gränslandskap som länge hört till

Danmark, men som blev svenskt vid freden i Roskilde 1658. Den svenska staten har förhållit sig ganska kallsinnig till båda dessa gränstrakter som har fått klara sig bäst de kan.

Uggla lyfter fram hur mötet med andra hela tiden ger en möjlighet att se sig själv utifrån, att ifrågasätta sig själv och lära sig se nya vinklar. De olika traditionerna berikar. Till saken hör att hans mamma var danska och pappan bohuslänning. Att leva i gränsland innebär att kunna tänka i nya och oväntade banor, navigera i okända vatten och vara hemmastadd i skilda världar, skriver han i Gränspassager.

Han ser detta som ett tecken på bildning.

Att vi talar om nationalstater är något förvirrande. För varje stat består av flera olika nationer i betydelsen folk. Så är det också i Sverige.

I Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar nationella minoriteter. De nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Samerna är också ett urfolk.

Sverige som nationalstat består alltså av flera olika folk, som alla är svenskar.

Så är det nästan överallt. Stater består för det mesta av flera olika folk, som ibland kallas nationer.

Ordet demokrati utgår från det grekiska ordet för folk som är demos. Detta ord har sedan satts samman med ordet kratos, vilket innebär att råda över sig själv.

Demokrati betyder alltså att folket, demos, har lika politiska möjligheter och att de råder över sig själva.

Det är en stor tanke. Och fin. Inte alltid helt lätt. Statsvetare brukar säga att en demokrati alltid strävar efter frihet, efter emancipation. Det är framtidsinriktat. (Om detta skriver jag mer utförligt i min bok Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati, Korpens förlag).

Men framtiden har i vår tid satts i politisk blockad. Ingen talar om den. Det är snarare det förflutna man talar om och vill återerövra. Ofta framställs det förflutna i ett idylliskt skimmer, som bättre. I framtiden syns mest orosmoln.

Jag brukar ofta tala om nuets bubbla. Det är inte bara ungdomar med ögonen fästa vid mobilen som lätt blir innestängda i nuet. Då kan historiska perspektiv vara en motmedicin som kan befria oss ur nuets bubbla där vi ofta blir närsynta. Men också visioner för framtiden.

För somliga har det blivit en utväg att i stället för demos, betona ethnos, dvs ett folk med samma etnicitet. Då kunde man i alla fall få ett tydligt vi och ett dom. Man kunde skylla alla problem på något/ någon/några andra. Ibland på några av annan etnicitet.

Sen har vi klimathoten. Det är inte ett nationellt problem. Det handlar om världen. Om framtiden för oss och våra barn. Att sillen i Bottenviken tar slut beror inte på Blekingefiskarna, utan snarare på de stora trålarna från västkusten, som finkammar havsbotten.

För att få bukt med detta krävs bindande beslut mellan flera länder.

Östersjön är vårt hav. Det som är vårt hjärta här i Blekinge är sjön. Men Östersjön är svårt drabbat av uppvärmning och utfiskning. Att Östersjön är ett av världens mest förorenade hav hör också samman med en fartygstrafik, som länge haft mycket slappare regler än annan trafik.

Östersjön, vårt gemensamma innanhav, är beroende av strömmar och åar runt omkring.

När mörten försvann i Mörtströmmen försvann också kräftorna, sa en gammal man som bodde alldeles bredvid. Torsken är så gott som slut i Östersjön. När sillen är borta är sjön död, sa en Karlshamnsbo till mig häromdagen. De känsliga ekosystem där olika arter måste samspela hotas av utsläpp som leder till klimatförändringar och försurning.

Våra vikar brukade vara fyllda av ejder, alfågel, och svärta. Det är alla fåglar som i stor utsträckning livnär sig på musslor och andra bottendjur. Under de senaste 20 åren har de minskat mycket kraftigt.

På drygt tio år har ejdern gått från att vara ”nära hotad” till ”starkt hotad”

Jag hävdar ändå, kanske med en dåres envishet i min bok Vi är inte idioter att det är bråttom men inte för sent.

Men det har blivit tyst i vikarna.

Möjligheten att komma till rätta med miljögifterna och med det storfiske som utförs går via förhandlingar i EU. Där finns möjligheten att ta tag i de stora frågorna om miljö, klimat och demokrati. Men det har också blivit nästan en massrörelse att odla sin trädgård så att humlor och bin och andra insekter kan överleva. Perenner som lockar med sin nektar.

Gräsmattor som inte behöver se ut som golfplaner utan där det finns ängsblommor kvar. Allt detta är tecken på framtidstro.

Att människor vill göra det de kan för att hindra artdöden. Och här finns många lokala exempel på hur människor bryr sig. 160 medlemmar i Bräkneåns vattenråd bryr sig både om vattnen och kulturen och människorna runt omkring. Kan man behålla mer vatten uppströms? Gynna våtmarker?

Bygd i samverkan tar viktiga initiativ. Snittingedammen är en gammal kvarn vid gamla riksvägen. Nu söker man en vattendom hos mark- och miljödomstolen för att kunna bygga upp dämmet igen.

Ekfors (Bönhult) är en damm med kraftverk där det finns en värdefull biotop. Fortom (Eon vill riva) medan vattenrådet vill att fisken ska kunna göra ett omlöp… Det blir ett sätt att behålla dammen.

Att förhandla, samtala och tycka olika hör samman med demokratins väsen. Ibland tycker vi olika, Ibland måste vi kompromissa.

Vi bör stanna upp inför det vi älskar och vill värna. Östersjön, Blekinge som landskap, en kultur där småskaliga initiativ kan göra stor skillnad, där vi gemensamt kan lösa svåra frågor genom att samverka. Både lokalt, nationellt och i vår europeiska union som vi behöver, kanske mer än någonsin.

Elisabeth Gerle, Präst författare och etikprofessor