Söndagsskola om jakten på den försvunna gemenskapen

Men gradvis har individens inbäddning med andra börjat lösas upp. Den gemensamma berättelsen har blivit allt svagare. Narcissism, grupptillhörighet, fragmentisering och splittring allt starkare.

Därför ropar också alla just nu efter ett återupprättande av en Gemenskap med stort G.

Denna rekyl kommer efter en lång tid av individualistiska tendenser, som tillsammans med globaliseringen eroderat staten som samhällets mittpunkt. Detta ”vi” har ätits underifrån av individualismen och uppifrån av globaliseringen. Nu talas det istället om ”vårt Sverige” och odlas en föreställning om en nationell ödesgemenskap, en gravitationspunkt i tillvaron.

Med denna ambition om att återupprätta gemenskaperna har en riskkapitalist Jan Emanuel och en lärare, Anders Kalat, skrivit boken ”Gemenskap. En kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse” (Volante).

Det är ett läsvärt resonerande som herrarna åstadkommit. De håller ett seminarium med sig själva och sina läsare, ibland folkbildande djupdykningar i vad stora tänkare sagt, ibland lite skämtsam respektlös drift med politiskt korrekta torrbollar, men framförallt lagom dunkla för att inte skriva läsaren på näsan.

De försöker beskriva den hemlängtan som finns hos människor idag, när de stora gemenskaperna lösts upp och vi blivit katapulterade ut i ett slags frihetligt vakuum, där var och en får klara sig själv, samtidigt som samhällsproblemen hopar sig, från brister i vården till gängkriminalitet.

Vi känner oss snuvade på det autentiska i tillvaron, vi har blivit ett slags turister våra egna liv, alltså aldrig riktigt hemma utan ständigt på jakt efter unika upplevelser. Allt är strömlinjeformat där varenda hörn på jordklotet är standardiserat och det som är ”äkta” finns inte längre, eller är oerhört svårt att hitta. Och om någon upptäcker det, blir det genast exploaterat.

Emanuel & Kalat hämtar tankegången från sociologen Zygmunt Bauman som beskrivit samtidens människor som tillfälliga besökare i våra egna liv. Vi hyllar det rastlösa och rörelsen i framåt, att hela tiden att hasta vidare, vi ser inte längre bostaden som ett hem utan som en investering; och yrket är ett trappsteg i en karriär, inte ett kall eller en identitet. Och som väljare är vi mer konsumenter än medborgare.

Det är den fonden som boken tar spjärn emot. Författarna vill återupprätta gemenskaper, i pluralis. Det är dessa som gör ett ”oss”. Det som gör att vi förenas med varandra men också lyfter fram de konfliktlinjer som behövs för att samhället ska utvecklas.

Detta är en av Emanuel & Kalats främsta bidrag. Nämligen att inte tala om gemenskap i singularis utan pluralis. Gemenskaper inte Gemenskap. Om vi vill ha ”en gemenskap” bör vi se det som att denna består av många mindre gemenskaper, ett gytter av mänskliga nätverk och organisationer. Sedan kan denna mångfald vara förenad i någon slags (nationell) helhet, men där var och en av dem har ett bibehållet självbestämmande och rätt till sin egen karaktär.

Detta sätt att tänka liknar det som ibland beskrivs som ”subsidiaritet”, alltså principen om att lägsta möjliga nivå i samhället ska få sköta sig själv och att den som vill ingripa uppifrån har bevisbördan.

Sen är det förstås lite förvirrande att boken heter ”Gemenskap” och inte ”Gemenskaper”.

Emanuel & Kalat är kritiska till att politik utformas för att passa alla. När politiker gör sig till representanter för ett allmänmänskliga perspektiv och inte längre säger sig representera en grupp, då riskerar politiken att bli intetsägande. Eller ännu värre, egentligen utformas för det mellanskikt som politikerna själva tillhör. Som betraktar andra grupper som mindre vetande eller rent av dumma. Som själva är hemma överallt och som föraktar de som biter sig fast vid sin egen lilla tuva utan att vilja acceptera omvärlden. De blir då inte längre ”våra” representanter utan ser sig själva som de verkliga representanterna för hela mänskligheten.

Politiker har misslyckats med att förvalta det förtroende de fått från väljarna, vilka länge kunde överlämnat delar av makten över sina liv till politiken, därför att de visste att deras intressen förvaltades av politikerna.

Ur detta har kommit partier vars politiska beslut snarare kittat samman en elit än folket.

Detta är också ett av skälen till att vänstern tappat traditionella arbetarklassens väljare till högern. Det arbetande folket har nämligen inte känt sig välkomna i de finare salongerna eftersom de inte haft vett att uppför sig, tala med rätt ord och smutskastats när de försökt beskriva hur de upplever sin tillvaro.

Vad Emanuel & Kalat förespråkar är att försöka skapa en samverkan mellan de politiska partier som erkänner gemenskapers nödvändighet men också ser sig som representanter för olika samhällsgrupper snarare än aktörer som jobbar som konsulter för mänskligheten i sin helhet.

Allt detta kokar ner till några politiska förslag som Emanuel & Kalas vill testa:

Samhällsplikt för alla. Antingen genom militärtjänst, eller skyldighet att utföra samhällsnödvändiga arbetsuppgifter.

Avskaffa asylrätten. Migrationen har blivit business men också geopolitik där migranter blir ett sätt att destabilisera omvärlden. Det är framförallt viktigt för att skydda de grupper som redan är här och försöker ta sig in i det svenska samhället. De drabbas om vi ständigt fyller på med nya människor. Vi ska välkomna familjer, inte unga män. Men de som behöver skydd då? Ja, de får söka det på närmast säkra plats, inte i Sverige.

Institutionell mångfald. Det innebär att olika samhällsinstitutioner ska kunna finnas parallellt utan att invadera varandra. I ett friskt samhälle kommer exempelvis inte vinsttänkandet att tillåtas infiltrera alla samhällssektorer. Vi ska också respektera yrkesföreträdare, som lärarens auktoritet och läkarens professionalism.

Autonomi för de operativa enheterna. Det innebär att de verksamheter som befinner sig närmast medborgarna ska få mer makt över sina områden. Låt de yrkesverksamma utforma tjänster och service. Det handlar om att vända på hierarkierna så att ”hären” av diverse mellanchefer, handläggare, kommunikatörer, HR-personal och andra administratörer får utföra sitt arbete på beställning av utförarna, inte på order av överdomarna i organisationen.

Korporatism. Demokratins pluralism ska stärkas genom att genomföra lokala rådssystem, där olika samhällsklasser får representation i förhållande till sin styrka. Det är ungefär som den modell som råder på arbetsmarknaden, där facket och arbetsköpare, balanserade av politiken, låter alla komma till tals. Det blir på så sätt ytterligare en kanal där olika grupper får göra sin stämma hörd och demokratin inte tillåts bli monopoliserad av en politisk klass.

Det finns mycket mer att säga om Emanuel & Kalats bok, i synnerhet som den förre nu bildad ett eget politiskt parti. Bara det är ett skäl att läsa vad de skriver, förutom att det är ett inlägg i ett pågående samtal om var vi egentligen är på väg.