Söndagsskola om konservatismen, 2

Samhället är nämligen så komplicerad och svårförståelig att nya vägval inte går att fullt ut analysera. Vi ska därför inte ta fler steg framåt än att vi kan ta ett tillbaka. Försiktighet är huvudprincip. Förändring ska bara accepteras om det är absolut nödvändigt. Annars är det absolut nödvändigt att inte förändra.

Konservatismen är konsekvent i denna sin skepsis till rationalitet och vinnlägger sig som ideologi för att inte vara lätt att definiera, den försöker inte reducera sina principer till lättbegripliga och överskådliga scheman för hur de ser på saker och ting. De är inte som socialism och liberalism, som berömmer sig för att vara rationella och tydliga i sitt budskap.

Konservativa profeter som Edmund Burke lyfte fram det ”sublima” som ett konservativt kännetecken. Alltså det andliga, svårbegripliga, högstämda och gripande. Det som alla kan känna när de exempelvis kliver in i en kyrka, träffar sitt barnbarn eller doftar på liljekonvaljer.

Det går inte att beräkna och analysera sådant som känslor, kärlek eller upphöjda.

Det är att gå för långt att säga att konservatismen är uttalat ”faktaresistent”, men de är skeptiska, i synnerhet till alla som tror att det med hjälp av fakta, alltså statistik, vetenskapliga rön och expertutlåtanden går att planera framtiden.

Om en konservativ måste dela tandborste med någon, så väljer de hellre den faktaresistenta och tvivlande hellre än med idealister, utopister och samhällsförbättrare som tror de kan styra hela samhällen mot soluppgången.

Konservativa tillmäter etablerade åsikter och invanda uppfattningar, till och med fördomar, stor betydelse. För den konservative lyfter gärna fram sådant som vi tycker veta, alltså våra känslor och självklarheter ett minst lika stort värde som en flock statistikstyrda radikaler utan respekt för det invanda och etablerade.

Och vi har alla vissa åsikter och känslor som vi inte låter rubbas genom en storm av fakta eller påståenden om att vetenskapen säger si eller så. Många av människors inställningar till saker och ting är dessutom omöjliga att vare sig belägga eller avvisa genom fakta.

Om jag exempelvis säger att jag hatar snö och mygg och därför med glädje har flyttat till Blekinge som har ett sommarhalvår istället för vinterhalvår och är en provins begåvade med mycket få och urbotat korkade slöa myggor, så är det en åsikt som vare sig kan eller bör avvisas med statistik eller forskares utlåtanden.

Jag tycker så. Jag struntar i alla som säger vackra saker om snöflingor och babblar om att det finns myggmedel.

Vi kan alla hålla med om att det finns områden som inte låter sig faktastyras. Att förståelsen för åsikter och känslor inte ryms i Statistisk Årsbok.

Men det radikala och progressiva säger, det är att åtskilligt av samhället går att förbättra om vi bara håller oss till kunskap och vetande; medan konservativa invänder att detta inte alls gäller i den utsträckning som alla dessa samhällsförbättrare vill tro, eftersom samhällets grundläggande strukturer är omöjliga att kartlägga.

Vi vet vad vi har och kan inte med säkerhet veta vilket som är alternativet till rådande förhållanden.

Den radikale är en faktaspäckad ingenjör, en optimist, som lystet slänger sina blickar på allt i omgivningen för att hitta något att justera, räta upp eller riva bort; den konservative är en försiktig skeptiker, en pessimist som vill värna det som är naturligt framvuxet och invant, etablerat, pålitligt, trots alla eventuella skavanker och besvärligheter.

Men, och detta kan tyckas vara lite motsägelsefullt, att även om den konservative är skeptisk till fakta och rationalitet anser de inte att allt som folk tycker också är rätt och riktigt. Den som förstår och har respekt för det sublima i tillvaron, för de andliga och högstämda, inser också att klassisk musik spelar i en annan högre division jämfört med rap; cricket står över padel; egnahemsrörelsen slår miljonprogrammet med hästlängder.

Det naturliga går före det konstlade. Och det går, för den som vinnlägger som en en djupare förståelse för tillvaron att avgöra vad som är vad.

Just ”naturligt” är en konservativ försvarsposition. Det kan gälla exempelvis naturvården, att värna skog och mark från exploatering. Eller sådant som folk tycker är självklart som helger, maträtter och vanor, exempelvis midsommar, köttbullar och att ställa sig ordentligt i kö. Allt det vi kallar traditioner.

Mest naturligt av allt i ett samhälle är, enligt konservativa, familjen. Det är samhällets grundbult. Politiska påfund får inte rubba detta fundament. Och familjen ingår i släkten, hembygden, nationen och kulturen. Allt hänger ihop som en organism, en varelse som mår illa om någon av delarna inte fungerar väl.

Den konservative är därför skeptisk till försök att skapa kollektiv och gemenskaper som inte är naturligt framvuxna. Vi kan inte snyta en fungerande tradition ur näsan, säger den konservative, därför att sådant måste växa fram gradvis. Generation för generation, steg för steg.

Exempelvis kan en konservativ vara positivt inställd till fackföreningar, om dessa är sammanslutningar som baserar sig på yrkesgemenskap och gruppsamhörighet, men inte om de är kamporgan som överträder sina naturliga gränser eller skapar konstlade sammanslutningar.

Den konservative skiljer på ”kollektiviteter” och ”kollektivism”. En kollektivitet är naturlig, kollektivism onaturlig.

Låt oss kommande söndagar fortsätta resan genom det konservativa landskapet.