Söndagsskola om konservatismen, del 5

Till detta frontavsnitt hör också ”civilsamhället”, alltså olika organisationer och föreningar, liksom grannskapet, vänkretsen och hembygden. Åtskillig av omsorg och uppfostran sker den vägen.

Detta förstärks av en annan viktig instans, nämligen skolan. För att förstå detta måste vi minnas att skolan inte från början var en statlig eller kommunal angelägenhet, utan är rotad i kyrkans uppfostringsmetoder. Här sker en härdning av hemmets danande av den uppväxande generationen.

Och, menar den konservative, om allt detta inte fungerar för att ge människor en fungerande plats i samhället, så får avvikarna korrigeras med hjälp av rättsväsendet.

Som vi diskuterade i förra söndagsskolan är dagens kristdemokrater inte bara en socialkonservativ strömning, utan med sina kopplingar till kristendomen och dess kärlek till medmänniskorna, och starka engagemang i exempelvis sjukvården, också en kulturkonservativ företrädare.

Det som kännetecknar kulturkonservativa är viljan att vill bevara de speciella kulturmönster och traditioner som ett land och folk har. Därför har de också motsatt sig ”invasioner” från andra kulturer, vare sig det gäller sådant som musik, språk eller andra folkgrupper med annorlunda kulturella vanor.

Visst, säger den kulturkonservative, vi kan använda engelska ord, men bara om det inte finns ett bättre svenskt ord. Vi kan också acceptera konstiga musikformer som exempelvis rockmusik, men inte på bekostnad av traditionella svenska musikformer. Gärna invandrare, men de måste ha ambitionen och förmågan att anpassa sig efter hur vi lever här i Sverige. Etc.

Men allt detta måste tolkas ur den konservativa hållning vi flera gånger berört i dessa artiklar: Konservativa vill bevara, men är också beredda att anpassa sig till förändring, givet att detta bidrar till att bevara helheten.

Kulturkonservatismen har som politisk rörelse försvagats kraftigt i Sverige. Under minst ett halvt århundrade har värderingarna i det svenska samhället förändrats i grunden.

Exempelvis har barnen ”socialiserats” och lämnas in i välfärdssystemet strax efter att de lärt sig gå. Familjerna har överlämnat danandet av nästa släkte till de offentlig sektor. Detta har skett gradvis och är idag i allmänhet accepterat som fullständigt självklart.

Om någon från 1950-talet skulle förflyttas till dagens samhälle fick de en total chock, inte bara därför att barnen lämnas bort, utan därför att folk klär sig utmanande, använder grovt språk om de ens pratar redig svenska, alla kan ha sex med vem de vill, karlar gifter sig med varandra och skaffar barn, ungdomarna är tatuerade som kåkfarare, kvinnor sköter inte hemmet utan jobbar, ungdomarna går i skolan till de är medelålders, media har pornofierats och ingen censurerar filmer, den svenska kulturen har blivit anglosaxisk, husmanskost heter tacos och pizza, och befolkningen är kosmopolitisk. Etc.

Det skulle vara den kulturella förändringen som chockerade femtiotalsmänniskan, inte att bilarna ser lite annorlunda ut, eller för att telefonerna är bärbara och kombinerats med inspelnings- och fotomöjligheter.

Själva tekniksprånget skulle inte vara så imponerande, men däremot förändringen av människors levnadsomständigheter. Det är, kort sagt, en revolution som inträffat.

Hela denna utveckling har de kulturkonservativa stretat emot.

Först med viss framgång. När det i början av 1960-talet bestämdes att skolan inte längre skulle tvinga på eleverna kristendomen, utan att kristendomskunskapen skulle omvandlas till religionskunskap, så blev det ett stort folkligt uppror.

Namninsamlingen till försvar av kristendomskunskapen i skolan lär ha varit den största någonsin i Sverige. Det var en del av en folkrörelse som kallade sig för Morlaisk Upprustning, och som också reagerade mot alla snuskfilmer som visades på biograferna, liksom ungdomens lösaktiva leverne.

Denna folkrörelse kom så småningom lägga grunden för ett nytt politiskt parti i Sverige, detta bildades 1964 med namnet Kristen Demokratisk Samling, KDS. Som idag heter kristdemokraterna.

De kulturkonservativa har också försökt hindra omoralen på dansbanorna, jazzmusikens frätande på ungdomsmoralen, för att inte prata om den sexuella uppluckringen.

Men det starka motstånd som då presterades mot kulturförändringarna har med tiden försvagats. Vi hittar dock vissa rester av motståndet, men utspritt i alla partier, mer eller mindre.

Exempelvis är de kulturkonservativas motstånd till uppluckringen av sexualmoralen till vissa delar vårdad inom vänstern (mot prostitution och porr), medan de samtidigt driver på för att förändra den traditionella ”tvåsamheten”.

Mest likt gamla tiders kulturkonservativ upprördhet är när den högern går till storms mot att dragqueens läser sagor för barn. Det är en klassisk konflikt i kulturkonservativ anda.

Men på det stora hela har kulturkonservatismen varit ställd på svag sändning i vårt samhälle. Vi är i kosmopolitiska, mångkulturella och fortfarande öppna för intryck utifrån. Vi behåller en hel del av sådant som vi tror är genuint svenskt (jordbuggar, kåldolmar och Kalle Anka på jul) men kombinerar det glatt med andra företeelser, som lunchsushi och Thailandssemester.

Frågan är dock om kulturkonservatismen är på väg att nyfödas? Och att den i sitt utsatta läge formerar sig inte som en bromskloss, utan snarare som en radikal konservatism. Det som kallas för ”radikalkonservatism” och nu driver på i ”kulturkriget”.

Detta ska vi diskutera i kommande söndagsskolor.