Ledare: De är kritiska mot ensidigheten i debatten om kunskap

Med god vilja kan det fungera som en metafor för bildning. Bildning kan vara som broar, stigar och vägar som tar dig till platser du tidigare inte hade möjlighet att nå; eller kanske ens visste fanns. Vägarna leder inte till ett slutmål, vid platsen för bord och bänkar har man en god utsikt om man vill ta sig vidare.

Det är med denna utsikt - med hav, himmel, vass och tallar som fond - som jag får lyssna till kritik mot den aktuella skoldebatten.

Med en forskare framför mig tar jag chansen att allra först få begreppet bildning definierat. Att definiera centrala begrepp för en gemensam förståelse är ju grundläggande i forskning.

Men riktigt så enkelt är det inte när det kommer till bildning.

– Det finns ingen gemensam definition eller förståelse för begreppet inom utbildningssektorn, vare sig i grundskola, gymnasiet eller universitet. Att söka en samlande definition är även delvis fel sätt att närma sig begreppet. Istället bör det fungera som en inbjudan till diskussion. Varje sammanhang och varje utbildningsform behöver fundera hur ett bildningsuppdrag skulle kunna förstås utifrån sina egna förutsättningar, säger Andreas Nordin.

Han är docent i pedagogik vid Linnéuniversitet i Växjö men bor i Sölvesborg, bara ett par hundra meter från Kaninholmen. Hans forskning har till stor del handlat om just bildningens plats i utbildningssystemen och hur politisk styrning har påverkat synen på utbildning och dess innehåll. Från och med september kan han tituleras professor.

Andreas Nordin får medhåll av Martin Åsman. Åsman är utbildad slöjdlärare men har länge arbetat i ledande positioner inom det kommunala skolsystemet. Sedan fyra år tillbaka är han förvaltnings- och utbildningschef i Sölvesborgs kommun.

– Värdeord har bara det värde som det får hos den som det landar hos. Att välja och använda begrepp handlar mycket om att slå an en ton för diskussion. Det är viktigt i en politiskt styrd organisation, inte minst eftersom politiker ibland kidnappar viktiga begrepp, säger Åsman.

De intresserar sig för samspelet som utgör förutsättningarna för utbildningssektorn där det politiska beslutsfattandet har ett ansvar som man, enligt de båda, inte alltid tar.

– Det är problematiskt att det finns en stor samsyn i den politiska bredden kring vad som är skolans utmaning; det är en ensidig och medial bild av betoningen på faktakunskap. Det har blivit ett så starkt narrativ att nästan ingen politiker med ambition har möjlighet att säga något annat, för då riskerar man att bli betraktad som kunskapsfientlig. Självklart ska våra barn lära sig sakkunskaper, men vi behöver också förstå hur man använder dem, säger Nordin.

Han är minst sagt kritisk till hur ledande politiker förhåller sig till kunskap och utbildning och menar att debatten är ”alltför oreflekterad”.

– Det efterfrågas en viss typ av forskning som man på förhand vet stryker under det man vill höra, som att vi behöver lämna ”flumskolan” och ha mer av minnesträning.

Nordin berättar att bildningsbegreppet är influerat och fyllt med innehåll från olika traditioner. En av dessa är den nyhumanistiska, som går tillbaka till Immanuel Kant. I den sätts individen i fokus och utgår från idén om att det bara är individen som kan bilda sig själv, vilket känns igen i folkbildningsidealen. Den har dessutom ofta ett tydligt fokus på sakkunskap och ämnesinnehåll.

En annan tradition är den hermeneutiska. I den är betoningen på processen och hur vi förhåller oss till vår omvärld och till oss själva. Det är en ingång där begreppet lockar individen ut ur ens lilla värld och - för att använda ett begrepp av filosofen Hans-Georg Gadamer - sin förståelsehorisont. Det lockar oss till mötet med ”den andre”.

– Båda traditionerna har satt sina spår i hur bildningsbegreppet har kommit att förstås. Det är både en fråga om innehåll och ett förhållningssätt. Det är bra med ämneskunskaper, men de kan aldrig vara slutstationen. Det blir ett bildningsperspektiv när man lär sig saker för att leda sig vidare mot det man inte kände till innan. På det sätt anspelar det till lust. Och äventyr. Sånt som gör skola och utbildning till en spännande plats, säger Nordin.

Martin Åsman säger att han ser bildning som en produkt som handlar om ökad förståelse satt i ett livsperspektiv, att kunskapen accelererar ju mer innehåll och förståelse man har, desto mer öppnas världen.

De anser att det är ett problem att de företeelser som borde vara en självklar del av skolan får representera det som beskrivs som orsak för en sämre utbildning; att kunskapsinnehållet betraktas som hårt och det reflekterande som flum.

– Mycket av kritiken mot dagens skola är inte fel, men ryckt ur sin kontext blir det förenklat, det utgår från att alla lär sig på samma sätt. Många tycks vilja söka gränsdragningar: vilka är för smarta och vilka är för dumma? och utifrån det ska man hitta grupperingar och sortera elever. En sådan sortering står i kontrast till bildningsbegreppet, säger Martin Åsman.

Att i ett samtal ha tydliga åsikter om hur undervisning ska bedrivas är en sak, i klassrumssituationen kan utmaningarna se helt annorlunda ut.

– Det är knepiga processer att göra politik till undervisning och det finns ibland orealistiska förväntningar. Att vara lärare är ett hantverk. Och det är svårt när fem killar tagit över klassen och man ska undervisa dem i litteraturhistoria, säger Åsman.

De menar att samtal om vad bildning är blir ett verktyg för att motverka alltför starka pendelrörelser.

– Men man ska nog vara glad att bildning inte riktigt går att realisera, begreppet är inte tänkt som att det finns en fulländning. Och vi kanske inte kan skapa den perfekta bildningsinstitutionen, men i alla sammanhang bör det finnas med som ett aktivt begrepp som hjälper oss vidare, säger Nordin.