Ledare: Vem har egentligen haft den tuffaste politiken?

”Vi är många som såg det här komma, och varnade för det”, sa statsminister Ulf Kristersson i ett tv-tal i höstas, angående storleken på invandringen och dess betydelse för gängkriminalitet.

Det är ett försök till historieskrivning.

Men inte minst till historierevisionism.

Kristerssons berättelse har fått förre statsministern Ingvar Carlsson att reagera. I en intervju med den danska tidningen Politiken menar han att den socialdemokratiska regering han ledde på 1980-talet skärpte invandringspolitiken genom det då kontroversiella Luciabeslutet i december 1989.

”Bilden är att Socialdemokraterna har varit ansvarslösa och bara släppt in människor. Men det var andra som slog in på den ansvarslösa vägen”, sa Ingvar Carlsson.

En av de starkaste kritikerna mot den dåvarande regeringens skärpta invandringspolitik var det moderata ungdomsförbundets ordförande.

Som då var - Ulf Kristersson.

Ingvar Carlsson menar därför att beskrivningen är ”grotesk” och ”historielös” - särskilt efter som den moderatledda regeringen som tillträdde 1991 i jämförelse med den socialdemokratiska möjliggjorde ökad invandring.

S och M har i någon mån utgjort en allians och ryggrad i migrationspolitiken och betraktats stå för en restriktiv politik. I de fall den har varit föremål för konflikt har det istället handlat om i vilken omfattning man ska ha en förhållandevis fri eller reglerad invandring. Näringslivets vilja till konkurrens om arbetskraft och nyliberala idéer har legat bakom den moderata politiken, vilket 2008 resulterade i nya regler som innebar en ökad arbetskraftsinvandring.

Bakgrunden till den politiken kom bland annat till uttryck i en riksdagsmotion 1998 då Ulf Kristersson skrev att ”invandring är i grunden något positivt” och att han vill se en ”liberalare invandringspolitik”. I motionen skriver han att ”möjligheten för utländska medborgare som inte är flyktingar att få flytta till vårt land bör utökas. Det skulle vara till stor nytta för alla om det blev lärare att invandra till Sverige utan att behöva bevisa att man är flykting”.

Som motbild och en illustration av olika linjer kan Olof Palme citeras. ”Invandringen måste anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen”, skrev han i en motion 1979.

Den socialdemokratiska självkritiken, i den mån den ska förekomma, bör i första hand inte handla om riktlinjerna för att bevilja uppehållstillstånd, snarare om att dessa i större omfattning skulle ha behövt harmoniera med förmågan att åstadkomma det som Palme räknade upp.

Det har som reaktion på Kristerssons försök till berättelse uppstått en något absurd pingpongmatch kring ”skulden” för invandringen - som när Magdalena Andersson (S) försöker slå hål på den moderata berättelsen genom att peka på uppgörelsen med Miljöpartiet 2011 av den regering som Ulf Kristersson ingick i.

Diskussionen bör handla mindre om att ”skryta” om vem som har stått och vill stå för den tuffaste politiken. Invandringspolitiken var länge en fråga som hanterades med konsensus och mer handlade om diskussioner om hur man bäst skulle agera för att möta behoven och inte hur man skulle kunna välja att sortera ut personer med störst eller minst humankapital.

Det borde bli så igen.

Det här är faktiskt inte så värdigt.