Vrövel om lobbyism

Lobbyism är bara en variant på den intima samverkan mellan olika organiserade intressen som är svensk tradition.

Modellen bygger på organiserade gemensamma möten och beslutsprocesser (kommissioner, utredningar, remisser, seminarier) och informella kontakter (middagar, studieresor, veckomingel av typen Almedalen) mellan olika samhällsaktörer.

Beslutsmodellen är dialogbaserad.

Termen ”lobbyism” kommer, enligt en variant, från president Grant som kallade alla som uppvaktade honom på hotell Willard, där han brukade sitta i hotellobbyn med en cigarr och cognac, för ”lobbyister”.

Denna typ av direktkontakt mellan beslutsfattare och intressegrupper har varit styrkebältet i socialdemokratins politiska modell. Över en kopp kaffe, med företag och fack, har de försökt prata sig fram till rimliga lösningar på gemensamma problem.

Alla som tycker att liberalernas och lobbyisternas kontakter varit snuskiga måste rimligtvis i så fall också bryta staven över arbetarrörelsens senaste 100 år.

Marcus Wallenberg kunde oanmäld kunde stega in hos statsminister Tage Erlander för att diskutera problem. Eller brodern dito hos LO-ordföranden. Näringslivsdirektörerna kunde mer planerat umgås under gemytliga former på statsministerresidenset Harpsund.

1948 bildades det som kallades ”torsdagsklubben” där näringslivet och facket under ordförandeskap av en socialdemokratisk minister umgicks varannan vecka. Detta höll på fram till mitten av åttiotalet.

Och en fantastisk anekdot berättar hur finansminister Ernst Wigforss bodde hemma hos direktören Axel Ax:son Johnson i Avesta, kvällen innan sitt tal på 1 maj. Förvisso grälade de häftigt hela natten, men sedan, på morgonen, skjutsade direktör Johnson själv socialisten Wigforss till demonstrationståget. I sin Rolls-Royce.

Ibland blev det kanske för mycket av det goda. Som när Per Albin Hansson på sin 50-årsdag fick en Volvo av näringslivet. På sextioårsdagen blev det en sommarstuga.

Men lobbying är egentligen inte så intressant. Det som avgör är snarare vilken problembild som politikerna har att jobba med.

En hel del av det vi ser på TV och läser i tidningen har sitt ursprung i att något intresse försöker få upp ”sin” fråga högre på politikernas dagordning.

Exempelvis finns det som kallas för ”strategiska källor”, alltså sådana som tipsar medierna därför att de vill komma åt en motståndare, och på det sättet kanske avsätta en partiledare eller vad det kan vara…

De som säger att de vill reglera lobbyismen inser givetvis att detta slags ”förberedande lobbying” inte ska övervakas. Sådan ”opinionsbildning” ingår i det öppna samhällets fundamenta och får hanteras via journalisternas professionalism.

Därför blir också det mesta av gnället om lobbyismen, som sagt, bara vrövel.