Söndagsskola om konservatism, del 4

Faktum är att välfärdsstaten uppfanns av konservativa som ansåg att politiken måste ta ansvar för medborgarnas välfärd i den meningen att det värsta eländet på ett systematiskt sätt skulle minskas. Det var i slutet av 1800-talet och drivkraften bakom de socialpolitiska reformerna var främst att industrialismen slitit sönder de gamla sociala nätverken och skapat en annan slags fattigdom än tidigare.

Flytten in till städerna och fabrikerna hade lämnat den äldre generationen utan traditionell omsorg inom familj och släkt. Denna omvandling förstärktes också av emigrationen. Fabrikerna skapade dessutom nya former av elände, exempelvis arbetsplatsolyckor, liksom slumområden med sjukdomar och kriminalitet.

Vad de konservativa gjorde var därför att med exempelvis pensionsreformer och viss reglering av barnarbete och liknande, försöka häva de värsta avarterna av industrialismen.

Därför var också många konservativa vid denna tidpunkt kritiskt inställda till den moderna kapitalismens framfart. Dels därför att den slet sönder gamla traditionella samhällsformer, demolerade existerande ekonomiska strukturer och ersatte gammalt hederligt hantverk och förvandlade människor till ytliga konsumenter. Ett ”massmänniska” utan rötter skapades.

Men framförallt framfödde industrialiseringen socialismen. Den del av den rotlösa arbetarklassen som inte ägnade sig antingen åt superi och snusk, sökte sig till revolutionära rörelser, som gav fackföreningar och socialistpartier kraft att hota den bestående ordningen.

De sociala reformerna kombinerades därför med repression mot socialister och arbetarorganisationer. Orsakerna till social oro skulle motverkas genom reformer, men också bekämpas med hjälp av polis och militär.

Framträdande socialkonservativa politiker var Bismarck i Tyskland, som bland annat initierade världens första pensionsreform, eller Disraeli i Storbritannien. I Sverige brukar Arvid Lindmans regeringstid nämnas som exempel på tidiga socialkonservativa reformer.

Vad dessa konservativa gjorde var att med tiden förse de kapitalistiska industriella utvecklingskrafterna med en slags städpatrull, som röjde undan de värsta konsekvenserna, men så småningom började de inse att politik och ekonomi på detta sätt kunde samverka.

Med tiden växte det fram en insikt om att staten med sina insatser inte bara var städpatrull och vaktstyrka, utan också kunde betrakta socialpolitiken som en slags framtidsinvestering.

Socialkonservativa kom att inse, hur välfärdsinsatser inte bara kunde hjälpa befolkningen att slippa fattigdom, utan också bli friskare, starkare, mer patriotiska och med tiden dessutom utvecklas från utsatt arbetarklass till samhällstillvänd medelklass.

Socialpolitik sågs inte längre enbart som en nödvändig kostnad utan kunde bidra till att göra samhället mer produktivt.

Viktigt är här att betona att socialkonservativa utöver statens ansvar för helheten också den enskilda människans plikt att ta hand om sig själv och de sina. Politiken skulle därför riktas in på att ge ”hjälp till självhjälp”. Det handlade inte om att passivt mata eländet utan också försöka uppfostra människor att ta sig i kragen.

Denna uppgift var förstås inte enbart en politisk fråga, utan viktigt var att organisationer som kyrkan låg i framkant såväl för att uppfostra folk till ett sedligt leverne, men också ge socialt utsatta hjälp, det som vi kallar för ”välgörenhet”.

En viktig utlöpare av denna socialkonservativa strömning är dagens kristdemokrater. Deras frikyrkliga förankring, eller åtminstone betoning av det kristna arvets betydelse, kombinerat med genuint engagemang för exempelvis sjukvården, är ett bra exempel på socialkonservatism.

(Men det finns också hos kristdemokraterna, vilket vi ska diskutera i en senare artikel om konservatismen, ett betydande inslag av det som kallas ”kulturkonservatism”.)

När väl de konservativa kommit att acceptera att politiken kan ta ett övergripande ansvar så har de gradvis kommit att mer och mer inse att stat och kommun kan göra olika insatser som förebygger och förstärker.

Ibland kallas exempelvis moderater som knegar på i kommunerna för att göra det bästa möjliga i uppkomna situationer, utan att ha några större ambitioner eller vifta med svulstiga ideologiska fanor, för ”vatten- och avloppsmoderater”.

De är bärande för socialkonservatismen, har ett starkt engagemang för kommunen och hembygden, vill göra så gott det går för folk, inte minst det uppväxande släktet och alla äldre som måste få hjälp. Och kommunen ha ett fullödigt utbud av välfärdstjänster så att företagen inte har problem att hitta arbetskraft ...

Det som skiljer dessa socialkonservativa från andra partier, exempelvis socialdemokrater, är att de inte omedelbart tänker ”höj skatten” när de konfronteras med ett problem. De vänder alltid på slantarna. Och ambitionen är att inte göra mer än vad som är nödvändigt. Samt framförallt aldrig glömma den enskildes ansvar.

Den som vill studera hur socialkonservativa låter när de trots dessa begränsningar börjar göra stora utfästelser kan läsa moderaternas handlingsprogram från 1969. Där kom socialkonservatismen att blomma ut.

Det fanns inte något där inte olika stödinsatser från offentlig sektor sågs som önskvärda. Det var kommunala marschorkestrar, filmklubbar, biljettrabatter, kulturhistorisk omvårdnad, pedagogiska experimentskolor, satsningar på folkhögskolor, förstärkt föräldraförsäkring, etc.

Sedan dess har den socialkonservativa strömningen stramats upp något. Men kvar finns en socialkonservativ strömning i flera av våra politiska partier kvar. Även om de inte – och inte heller deras politiska motståndare – känner till att välfärdsstaten från början var deras baby.