Ledare: Söndagsskola om konservatismen

Dels i våra huvuden eftersom vi ofta vill hålla fast vid det vi vant oss vid. Exempelvis att det ska vara Kalle Anka klockan 15 på julafton och att det ska vara jordgubbar på midsommar.

Konservatismens kärna är således att bevara, och ordet kommer från latinets ”conservare”.

Men konservatismen är inte en så idiotisk ideologi att den vill bevara allt hela tiden. Istället säger den konservative att viss förändring är nödvändig, men det ska ske i syfte att bevara. Det går således att acceptera en omvandling som syftar till att konservera helheten.

Om det inte är nödvändigt att förändra, då är det nödvändigt att inte förändra, brukar konservativa säga.

Den konservative lägger bevisbördan hos den som vill göra omvandlingar, genomföra reformer eller ändra på något. Inte hos den som försvarar den rådande ordningen.

Konservativa definierar sig ofta som ”radikalismens motsats”. Medan den radikale vill hugga av det gamla vid roten, så är den konservative inriktad på att snarare bevara roten, själva stammen, men möjligtvis klippa lite grenar och tjyvskott.

Det finns också konservativa som inte tvekar att förespråka sociala reformer, och dessa kallas för ”socialkonservativa” och som ibland kan ligga mycket nära socialdemokrater.

Och så har vi de ”radikalkonservativa” som är beredda att gå mycket långt i att förändra samhället, men vill att det ska leda till att återupprätta den goda harmoni som fanns i samhället förr. Exempelvis Sverigedemokraterna.

Det kan låta lite motsägelsefullt – att med radikala medel skapa en konservativ ordning – men de konservativa har länge varit på defensiven och gång på gång sökt metoder att vända utvecklingen, inte som reaktionärer att vrida klockan tillbaka, utan genom att ta ett språng framåt.

Men det är, som sagt, viktigt att minnas att vi alla har ett stråk av konservatism hos oss. Traditioner och vanor odlas av alla, även av den mest förhärdade radikal.

Ta gärna partier som ofta tänker på sig själva som vänster och radikala, exempelvis vänsterpartiet. De är samtidigt i främsta linjen i försvaret av välfärdsstaten, nu senast för att försvara ”den svenska modellen” på bostadsmarknaden.

Alla partier och rörelser som vill förändra samhället måste samtidigt visa viss respekt för sådant som vanligt folk tycker är rätt och riktigt. Det går inte att stuva om människors tankesätt i ett nafs. Det måste ske i små steg.

Ett bra exempel på detta är synen på jämställdhet mellan män och kvinnor. Utvecklingen under 100 år har varit enorm. Och vi befinner oss fortfarande i en stark omvandling där ”Me Too”- rörelsen är det senaste exemplet.

Sett ur ett längre perspektiv är förändringen radikal. Men det har skett i små steg, enstaka språng, i tydlig riktning.

Kanske kan vi säga att konservatismen kan fungera som en påminnelse om att det sällan går att göra allt på en gång. Även för den som rent av är revolutionär finner det naturligt att ha en burk Bullens Pilsnerkorv i skafferiet.