Söndagsskola: Om vad självförverkligande kan vara

Möjligtvis har vi en religiös inställning till granskogen. Det är vad som diskuteras i ”Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion” av David Thurfjell. En bok som förtjänar en egen mässa ...

Slutsatsen är att vi svenskar är extremt modernistiska och frihetsinriktade. Sverige är hyperindividualistiskt. Jag!

Men samtidigt har vi, märkligt nog, en stark och effektiv statsmakt som jobbar tillsammans med många stora dominerande företag som tillsammans styr och ställer.

Och vi har mäktiga folkrörelser och urstarka kollektiv, exempelvis en mycket hög facklig anslutning.

Frågan är varför? Och hur ska den till synes märkliga relation mellan individ och kollektiv egentligen förstås?

En förklaring är förstås vår geografiska position. Ett litet land med stora skogar. Här krävs en statsmakt som bemästrar de långa avstånden utan att strypa folks frihet. För svag stat, går nationen under. För hård stat, då sticker folk till skogs. Eller marscherar mot Stockholm.

Detta förhållande balanserar relationen mellan staten och individen. Det går helt enkelt inte att ha full koll på vad folk har för sig.

En annan förklaring till den starka individens Sverige kan lustigt nog finnas i den starka svenska välfärdsstaten. Sedan Gustav Vasas dagar haft vi haft en stark statsmakt. När industrialiseringen sedan lösgjorde människorna från traditionella beroenden av släkt och hembygd skapade staten nya trygghetssystem, vid sidan av familjen och kyrkan, utifrån de lokala stödkassor och försäkringssystem som folkrörelserna byggt upp.

Vi blev ensamma med våra personnummer och en hygglig, professionell och allomfattande folkhemsstat, som i bästa välmening följer oss från vaggan till graven. Plötsligt blev det viktigare att komma ihåg sina egna och barnens fyra sista i personnumret än att hålla koll på kusiner och sysslingar i händelse av motgångar.

Moralen förankrades i tanken på de gemensamma framstegen, inte i den lilla gruppens självständighet eller rikedom, inte i vad Gud Fader föreskrivit eller vad den lokala hövdingen tyckte. Såvitt den senare inte var folkvald och kommunalråd.

Samtidigt som många har förknippat detta med risker och faror, att vi ska hamna i knät på Farbror Staten, ett slags mentalt Gulag, har framsidan varit att vi kan odla en självförverkligande attityd till omvärlden.

Vi kan, för att tala modern svenska, ”chilla” med livet.

Kanske går dessa två förklaringsansatser att väva samman till en och samma. Det som verkar motsägelsefullt – en stark individualism OCH en stark stat – hänger egentligen ihop.

Således skulle hyperindividualismen kunna förklaras av vår stora och omfattande välfärdsstat. Och omfattningen av staten accepteras eftersom den går hand i hand med våra individuella ambitioner.

Fenomenet har av forskarna kallats för ”statsindividualism”.

Det verkar alltså som om hyperindividualism inte behöver betyda att vi vänder andra människor ryggen. Tvärtom kanske det hänger ihop. Fria solitära människor på en plattform av gemensamt finansierad välfärd blir ungefär som ett trafiksystem med personbilar, försäkrade av samma försäkringsbolag.

Och eftersom alla försäkrade har rätt till full kompensation och service blir det automatiskt köer, underskott och missnöje eftersom utbudet inte motsvarar förväntningarna.

Så frågan är egentligen inte om 10 miljoner primadonnor i längden kan upprätthålla denna märkliga blandning av hyperindividualism och supervälfärdsstat. Utan snarare varför inte andra gör på samma sätt?

Kanske är det därför att det inte går att luftlandsätta en sådan ordning utan att det finns folkliga förutsättningar, inbäddad i historia. Eller är det någon annan förklaring till att vi är några länder i norra Europa som brukar vinna lycklighetsligan?

Och hur länge klarar vi av att kombinera en långtgående narcissism med en välfärdsstat för alla?

Undergräver inte iden som ”självförverkligande” till slut ansvaret för den gemensamma välfärden? Som inte bara kräver att vi betalar skatt utan också tar ansvar för att hålla ordning i köket på jobbet, bidra till idrottsklubbens verksamhet (mer än att betala medlemsavgift) och medverka i vägföreningens vårröjning?

Det finns dem som påstår att exempelvis valfriheten i skolan gjort att ALLA skolor blir sämre. Istället för att föräldrarna tvingas ta itu med missförhållanden i sina barns skola byter de. På så sätt förfaller hela systemet gradvis när ingen går på föräldramötet och ryter utan istället fyller i en blankett.

Alla politiska partier, utom de kollektivistiska Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, har i sin partiförkunnelse fokus på att politikens mål är någon form av självförverkligande.

Men nu talar allt fler om behovet av någon slags överindividuell gemenskap. Primadonnornas krav på ”allt ljus på mig” får konkurrens med föreställningen av att vi har ett gemensamt öde. Bäst kanske symboliserat av värnplikten. Men också av det mycket intensiva pratet från politiker om Sverige, vi svenskar, att allt ska bli som förr under den Peralbinska-Erlanderska folkhemsperioden.

Nu ska ensamhushållen lära sig att om inte marschera så åtminstone promenera tillsammans. Kanske i en granskog så vi får den rätta spirituella känslan och återskapa gemenskapskänslan. Det är också en form av självförverkligande, att få flyta in i ett kollektiv större än en själv?