Ledare: Tankar i Ligurien

I parken i centrala Visby talar partiledarna varje dag, en på förmiddagen och en annan på kvällen. Deras olika perspektiv innebär ibland helt skilda berättelser om samhället.

På andra håll i Visby sker ett antal seminarier och föreläsningar, flera hundra varje dag. Många av dem är till skillnad från politikernas tal prövande och resonerande, utan givna svar. Många av paneldeltagarna är forskare, vilka drar sig för att dra slutsatser om de inte kan hänvisa till beprövad erfarenhet.

I ett tält i backen, i hörnet där Hästgatan förgrenas med Stettinergränd, har Lunds universitet sina programpunkter. På torsdagsförmiddagen för journalisten Göran Rosenberg ett resonemang om Israel där. På liknande innegårdar eller på restauranger och kyrkor sker samtal och debatter om allt från AI till Putin.

Det finns ett samspel mellan programpunkterna. I seminarierna rustas vi för att kritiskt möta politikertalen - men de säkra utfästelserna i talen är också de som utgör frågor på seminarierna. De politiska budskapen både kommer från reflekterande samtal och ska i sin slutliga form prövas i seminarier och utvärderingar.

Senare på kvällen tittar jag in på ett av alla beryktade mingel. Jag kommer i samspråk med personer från fordonsindustrin och producenter av fossilfritt stål. Vi talar om industri och politik. Och om fotboll, mest om AIK.

– De kommer absolut inte att sparka Andreas Brännström, han har fullt stöd från klubbledningen, säger näringslivsmannen.

Några dagar senare får Brännström sparken.

Att ha stora kunskaper och gott självförtroende är en sak - att bedöma framtiden och andra människors agerande är något helt annat.

Väl tillbaka i Blekinge är det dags att ta sig an sommaren, vilket sker med en grillfest. På kolgrillen ligger såväl kött som vegetariska alternativ. När regnet lite senare övergår från helt acceptabelt dugg till tungt och dramatiskt flyttar festdeltagarna inomhus. Det finns fler personer än sittplatser och vuxna människor sitter i skräddarställning på golvet och dricker Pinot Noir ur plastglas.

Snart låter gitarrerna. Efter att Evert Taubes Flickan i Havanna - den som kritiserades av Margareta Winberg för att förhärliga prostitution - fått igång allsång tar 54-årige Patrik över gitarren. Han har Björn Afzelius som musikalisk husgud och spelar Tankar i Ligurien från 1980.

”Om man lever i en ankdamm och är fullständigt till freds

Tror man snart att gölen är en ocean

Då blir näckrosen en urskog och man själv en mänsklighet

Och på varje fråga har man själv ett svar”

Björn Afzelius låt handlar om inskränktheten, om att avsaknaden av vidare perspektiv och kunskap skymmer delar av bilden. Den vill säga att avsaknad av resor, läsande och kunskap om världen begränsar blicken och möjligheten att förstå de stora frågorna och se sig själv som liten i världen.

– Jag tycker inte om den längre, den känns nästan som en SD-låt, säger en man som trots det sjunger med.

Vad han menar är dess något elitistiska anslag, att inskränktheten eller avsaknaden av bildningskapital föraktas.

Är det så? Finns det en risk att bildning och betoning på kunskap och läsande knyts till en elit? Att det är folkligt att förlita sig på ”sunt förnuft” och ”livets hårda skola”?

Som vanligt är köket en tillflyktsplats för dem som antingen tröttnat på Trubaduren eller bara vill ha lugn och ro. Samtalet vid det runda bordet på en plastmatta med mönster av dansken Jörgen Kjaergaard är nyfiket och intensivt. En kvinna slänger ut frågan om vad som är meningen med livet.

Personerna runt bordet formulerar sig långsamt och styltigt, samtidigt som de tänker.

Jag svarar att jag inte vet.

De tycker jag är tråkig, men för mig är att inte veta ett sätt att söka möjliga svar. Frågorna är viktiga än svaren; det centrala är samtalet - både för interaktion som ger ökad förståelse för andra människors tänkande och för möjligheten att ge sitt eget tänkande ett språk.

Det är väl det som är bildning?