Ledare: Lite mer socialdemokratiskt ursinne
I valrörelsen försökte partiet visa att de är bäst på att hantera Sverige och stod därför i grunden för ett konservativt budskap, menar Gustafsson, och om ”socialdemokratin ska komma tillbaka behöver partiet hitta tillbaka till det ursinne som är dess urkraft. Ilskan över ett klassamhälle som kommit tillbaka med full kraft och står i vägen för människors livschanser. Som delar in oss i löjligt rika och skrämmande fattiga.”
Detta påminner om den tes som Jens Ljunggren driver i en bok som kom för några år sedan, ”Den uppskjutna vreden : socialdemokratisk känslopolitik från 1880- till 1980-talet”.
Gustavsson skriver att om inte socialdemokratin kan ”uttrycka den frustrationen över sakernas tillstånd gör andra det i vårt ställe” och detta med ” helt andra förklaringsmodeller”. Det vill säga Sverigedemokraterna. Det här är inte ”hjärnkirurgi” skriver Gustafsson:
”Arbetarrörelsens tillbakagång är ingen naturlag. Tvärtom så har de senaste decenniernas utveckling synliggjort för alla som vill se att oreglerade marknader inte är någon lösning på vår tids problem.”
Exakt vad som avses med dessa ”oreglerade marknader” är något oklart. Är det avregleringar som avses, och i så fall Televerkets kapitulation inför kapitalismens anarki; att de stora järnvägsstationerna förvandlats till köplador; är det EU-inträdets öppna gränser; valfriheten i skolan och vården? Eller rent av migrationen som avses? Att vi tillåtit en övergång från traditionell industri till service- och tjänstesektor där en allt större del av befolkningen duschar före jobbet och inte efter?
Jag skriver inte detta som retoriska frågor enbart, utan som en påminnelse om att den ”naturlag” vi har att hantera är den som med Karl Marx säger att alla samhällsordningar är av övergående natur. Tiderna förändras, och den som inte hänger med sjunker som en sten.
Samtidigt har Gustavsson har en poäng. Men jag undrar vad han tänker sig konkret när han säger att vi måste ”argumentera för vår människo- och samhällssyn” och ” måste formulera våra lösningar”?
Det är flera som uttryckt behovet av en socialdemokratisk samhällsanalys, snarare än valanalys.
Visst är det intressant att veta varför det gick som det gick i valet – om hur socialdemokraternas omsvängning i Natofrågan påverkade; om satsningen på en ”presidentvalskampanj” med Magdalena Andersson gav plus; om kriminaliteten påverkade sosseväljare; vad strulet i vallokalen innebar; och inte minst om det rätt och slätt var el- och bränslepriser som avgjorde – men det är inte där skon klämmer. Det vi har att hantera är det faktum att socialdemokratin är reducerat till ett halvstort parti som inte längre är den självklara mittpunkten i svensk politik.
”Det vi har att hantera är det faktum att socialdemokratin är reducerat till ett halvstort parti som inte längre är den självklara mittpunkten i svensk politik.”Stig-Björn Ljunggren
Det vi vet, och som Gustafsson sätter fingret på, är att folk som är förbannade inte längre går till socialdemokratin eller ens vänsterpartiet.
