Söndagsskola om demokratins hälsoläge

Frågan är om det är just detta som är på väg att hända med riksdagen. När de folkvalda inte kan komma till skott och driva en fast och tydlig politisk linje, så kommer också väljarna att börja söka efter andra alternativ, eller i värsta fall, ge upp sin tro på att den rådande ordningen är tillräcklig för att lösa våra problem.

Den som får övernatta i tältstol vid polishusets dörrar för att ha en chans att få ett pass kommer sannolikt att tappa tron till demokratins auktoriteter, i synnerhet om detta kombineras med astronomiska bränslepriser och att gamla mammas operationstid skjutits upp ännu en gång.

Att vi har ständiga regeringskriser ger inte hopp om en ljus framtid.

Den som vill ta till sig ett budskap kring detta som knappast leder till optimism kan läsa Jason Brennans bok ”Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick”, utgiven av Timbro.

Han är djupt kritisk till dagens demokratiska ordning och vill att vi ska anpassa denna efter verkligheten och i högre grad bygga på saklighet och kunskap. En åsikt som allt oftare framförs också i den svenska debatten.

Demokratin bör bli ”epistokratisk”, anser Brennan, och menar här en ordning där kunskaper premieras framför okunniga väljares flockbeteende. Hans budskap är, kort sammanfattat:

Demokratin är inget bra styrelseskick ¬ eftersom den leder fram till dåliga beslut. Demokratin fördärvar människors karaktär när de engagerar sig politiskt. Och det finns fullgoda alternativ som bygger på sakkunskap och rimliga avvägningar, inte dogmatism och intriger. Brennan anser sig kunna visa att väljarna är obildade och saknar sakkunskaper som borde vara rimliga för den som har rösträtt.

Här ska vi kanske infoga att Brennans utgångspunkt är väljare i USA. Vi tror att svenska väljare har lite mer kunskaper. Men hans indelning i tre olika väljarsorter fungerar även hos oss.

Den första gruppen är de ignoranta och ointresserade väljarna. Dessa kallar Brennan för ”Hobbitar”. De är apatiska, liknöjda och okunniga och håller sig lyckligt ovetande om de stora skeendena och undviker allt som luktar politik.

Den andra medborgargruppen kallar Brennan för ”Huliganerna”. De kan jämföras med idrottssupportrar som håller på sitt lag oavsett vad som är fakta. Mitt parti har alltid rätt! Det är sådana som vi betraktar som ”ideologiska” och antingen beundrar eller avskyr för att de brinner för sin sak.

Den tredje gruppen samhällsmedborgare kallar Brennan för ”Vulkanerna”. De prövar argument och är beredda att väga samman information till en ståndpunkt. De lyssnar på sakskäl, kalkylerar sina ställningstaganden utifrån det allmänna bästa. Fakta kan få dem att ändra sig. Det är den gruppen vi som skriver och läser ledare gärna tror oss tillhöra.

Det som oroar Brennan är att demokratin inte blir bättre av att de ignoranta hobbitarna mobiliseras politiskt – vilket de lättare än någonsin kan göras med hjälp av sociala medier – för det leder bara till att de faller i huliganernas våld. Vulkanerna är för städade och godtrogna och blir därför överflyglade av de brinnande huliganerna.

Alla som gett sig in i organiserade sammanhang känner igen dessa tre typer. Vare sig det handlar om föreningar, partier eller för den delen företag, finns ibland bråkstakarna som polariserar debatten, och utnyttjar lättmanövrerade personers flockbeteende för att förvandla de sansade och eftertänksamma till ensamma och övergivna.

Den gruppen av välartade medborgare har därför börjat spana efter en ordning som i högre grad premierar kunskapsbaserade beslut baserade på saklig prövning av folk med förståndiga insikter.

Visst får vi hålla med Brennan om att det är ett problem att folk tenderar att lyssna på sådant som stärker deras redan intagna positioner, att vi alla ibland sovrar fakta för att visa att vi har rätt, att vi har en ”konfirmationsbias” i vårt förhållningssätt. Detta är egentligen inget nytt. Men samhällsförändringarna har gjort att dessa irrationella tendenser inte längre hålls tillbaka på samma sätt. Och då börjar även de mer modesta att börja leta efter ett sätt att upprätta demokratins auktoritet.