Söndagsskola om folkuppfostran
Partiets framgångar kan nämligen delvis förklaras av partiets förmåga att fånga upp folks vrede över samhällets orättvisor - och länka in detta raseri till surmulen reformistisk lunk.
Det socialdemokraterna gjorde var att de erbjöd folk som var förbannade över tjyvsamhället en möjlighet att hantera sin ilska genom att gå på medlemsmöten, lära sig sammanträdesteknik, begära ordet som alla andra, samt avsluta sina appeller med tydligt definierade att-satser så att klagomålen görs hanterbara.
Socialdemokratin har varit ungefär som tränare och fotbollsdomare som tvingar vinnarskallarna att spela enligt reglerna – och förstå värdet av taktik och strategi.
”Socialdemokratin har varit ungefär som tränare och fotbollsdomare som tvingar vinnarskallarna att spela enligt reglerna – och förstå värdet av taktik och strategi.”Stig-Björn Ljunggren
Vi kan se vrede som en slags politisk valuta, som rätt hanterad kan ge en framtida avkastning, men som för den slösaktige kan ge en kort känsla av tillfredsställelse.
Ett mycket intressant resonemang i dessa termer förs i boken ”Den uppskjutna vreden. Socialdemokratisk känslopolitik från 1880- till 1990-talet” (Nordic Academic Press 2015), skriven av Jens Ljunggren.
Författaren menar att arbetarrörelsen varit mycket skickliga i att samla in vredevalutan och investera den i långsiktiga projekt. Med jämna mellanrum har det gjorts nyemissioner baserat på folkligt missnöje av varierande grad och sort.
På arbetarrörelsens vänsterkant har det funnits demagoger som hävdat att förbittringen omedelbart bör omsättas i politisk handling. På partiets högerkant har det varnats för populistiska eftergifter till ogenomtänkta politiska projekt som saknat finansiering eller verklighetsteckning.
Det är förstås frestande att ge efter för spontaniteten och låta den tillfälliga vreden blomma upp. Men det är lika farligt att omvandla ilskan enbart till en fråga om mötesteknik – och börja försumma att alstra ny energi från samtidens vredesgeneratorer.
Socialdemokratins arbetsmetod, att retoriskt fånga upp människors vrede och sedan omvandla den till känslor, försiktigt härbärgerade i välfärdsstatens sakta lunk, har länge varit framgångsrik. Kanske för framgångsrik?
Partiet föddes i ett Upp Till Kamp-samhälle, där sångerna talade om att störta det gamla i gruset, att folket skulle ta sin rätt, sätta en gräns för rovdjuren. Stridsropet höjdes med glödande känslor för ädla bedrifter.
Men av detta har i våra dagar blivit lite mer småmys med sånger som ”I Natt Jag Drömde” och ”Fattig Bonddräng”.
Människors ursinne över orättvisorna försöker fortfarande partiet att förvalta. Men de omedelbara kraven på rättvisa har allt mer skjutits på framtiden. Partiet har i hög grad lagt sin kraft på att försvara intagna positioner, snarare än att söka nya vägar.
Frågan är om socialdemokratins mod att våga ta i folkets raseri försvagats. Och att samtidens folkliga missnöje snarare ses som något som antingen ska ignoreras, eller måste bekämpas.
Och detta har gjort att andra krafter nu försöker kanalisera de folkliga passionerna - och växla in dem till politisk makt.
