Debatt: Amnesty, tystnaden och trollen
Kritiken mot ”rapporten” är hård från många håll, men problemet är att det inte finns någon rapport, inga bevis, utan bara ett slarvigt formulerat pressmeddelande. Inför kritiken är man däremot tyst. Därför kan alla – förutom Amnesty – göra ”rapporten” till vad de vill.
Amnesty international anklagade nyligen Ukraina för taktik, som utsätter civila för fara genom att gruppera militär i tätorter, sjukhus och skolor. Anklagelserna är allvarliga. Ordvalet ger intryck av uppsåt och avsikt. Men ”rapporten” är bara ett pressmeddelande med svepande anklagelser lösryckta ur sitt sammanhang. Några bevis redovisar Amnesty inte.
Amnesty är inte en domstol, men som internationell moralisk väktare, opinionsbildare och påverkare kring mänskliga rättigheter (MR), väger dess ord tungt i offentlighetens vågskålar.
Skillnaden mellan moraliskt fördömande och dom blir hårfin. Ansvar följer likt rättsväsendets. Anklagelser måste därför konkretiseras, bevisas, granskas och värderas för att etablera brott och skuld samt lärdomar dras för att undvika upprepning.
Det är rättvisans ansvar mot offer och förövare att processen ses som rätt och rimlig. Rättvisa, upprättelse och försoning är krigets väg mot fred. Utan rättvisa ingen fred.
Här har Amnesty gått vilse i hur man nyttjar sin auktoritet och legitimitet. Skillnaden mellan aktivism och vigilantism är hårfin när Amnesty blir både åklagare och domare i allmänhetens ögon. Vad Amnesty missat är att 60 år av ”skamstraff” i brist på rättvisa har gått från mainstream via virtuella folkdomstolar till motstånd mot polariseringens lösa påståenden. Folk vill ha reell rättvisa – inte ”Shaming & Blaming” – och med den rimlig rättssäkerhet även av NGO-er.
Hur svarar Amnesty på kritiken? Med märklig tystnad för en organisation känd för högröstad kritik. Man beklagar att budskapet upprört, men står fast vid anklagelserna. Utan bevis är de dock bara lösa påståenden likt desinformation och ”fake news”.
När kritikerna avfärdas som ”mobbare och troll” rör man sig själv i samma gråzon där rätt och fel blir relativt. Offentligheten däremot kräver bevis, argument, bemötande och övervägande i sak – ödmjukhet istället för arrogans inför rättvisans principer.
Amnestys trovärdighet är inte nog när man förringar folkrätt till kålsuparteori, där allas obelagda påståenden jämställs. Den som tror sig besitta moralisk överhöghet över rättvisan dömer sig själv.
”Amnestys trovärdighet är inte nog när man förringar folkrätt till kålsuparteori, där allas obelagda påståenden jämställs. Den som tror sig besitta moralisk överhöghet över rättvisan dömer sig själv.”Wilhelm Konnander
Tragiskt nog är Amnesty offer för sin egen framgång i att stärka det allmänna rättsmedvetandet. Folk förväntar sig mer av stat, företag och NGO-er än dubbelmoral och skenrättvisa, när krigets verklighet tränger på. Trollens tid är förbi. Tiden har gått om Amnesty och ingen vill vrida klockan tillbaka. För tidsandan kräver rättvisa och inte dess travesti. Då kan man inte agera troll och folkdomstol.
Vilhelm Konnander, Säkerhetsrådgivare
