Debatt: Socialdemokrati, trygghet och förändring
Det är inte ovanligt att man kallar S för ett maktparti. Och då svarar vi att man behöver ju ha makt för att förändra. Vilket är sant. Hur fin ens utopi eller mål än är går de inte att genomföra mot folks vilja. Åtminstone om man är demokrat behöver man alltså stort stöd för sin politik. Självklart vill vi ha makt. Lika självklart måste det vara vad vi ska ha makten till.
Våra opinionssiffror ligger på 37 procent ungefär. Det är så mycket att man nästan blir nervös. Vad har hänt sedan valdagens 30,3 procent? Framgången består nog bland annat av andras misslyckanden. Att vinna någons röst går förvisso ut på att utmärka sig som det bästa alternativet - men varaktigt stark blir man på egna meriter.
Januariavtalet blev lösningen på en svår situation men skapade också sprickor. Särskilt när vi skulle sälja in saker som vi genomförde mot vår vilja. Folk ser igenom det.
På senare år har det varit många brandtal för den ansvarstagande sidan av partiets själ. Den är viktig. Men vad ska man ta ansvar för? Bostadsbristen och de urgröpta socialförsäkringarna? Nedmontering av service på landsbygden? Skjutningarna? Suiciden? Att mammorna i äldreomsorgen nära nog slutat tro på rimliga arbetsvillkor? Den låga statsskulden? Arbetsförmedlingen? LAS? Skogsbränder och torka?
Hm…
Missförstå mig rätt här; vi har försökt. Folk har slitit. Men Sverige har blivit mer ojämlikt och ojämställt. Tar vi ansvar för det? Men, säger vi då, vi har ju haft högermajoritet i riksdagen. Sant. Det har förstås kraftigt begränsat handlingsutrymmet. Problemet är att man bara kan spekulera i vad vi hade gjort om riksdagen lutat åt vårt håll istället. Alternativet är otydligt.
”Socialdemokrati ska vara trygghet och förändring. Att skapa trygghet för människor kräver politik som tål förändring, som utgår ifrån den, förutser och i många fall välkomnar den. Jag tror vi blir förvaltare för ofta.”Sofie Eriksson, socialdemokraterna
Socialdemokrati ska vara trygghet och förändring. Att skapa trygghet för människor kräver politik som tål förändring, som utgår ifrån den, förutser och i många fall välkomnar den. Jag tror vi blir förvaltare för ofta. Vi behöver se den långa horisonten, tillåta oss själva att ta tiden till att bygga förtroende för det vi vill ha förtroende för.
Med det sagt; vi borde på allvar ta ton i den ekonomiska politiken. Utmana rådande ramar. Vi har inte råd att låta bli. Så kan vi också på allvar få råd med lösningar för klimatomställningen, segregationen och välfärden i hela landet.
Med det sagt 2: vi ska vara förbannat stolta över industriutvecklingen, stödet för korttidspermitteringarna, utbyggnaden av utbildningsplatser. Bland annat. Bara så jag inte blir 100% gnällspik liksom.
Men kom ihåg. De där 37 procenten är härliga på samma sätt som en färgglad ballong. Den är fin och alla blir glada, en stund, men så pyser den ur om man inte fyller på med ny luft.
Sofie Eriksson, riksdagsledamot (S), Dalarna. Även krönikör Dala-Demokraten och aktiv för Reformisterna.
