Debatt: Vem sprängde NordStream?

Vid industrisabotage granskas ägare, konkurrenter och marknad. Vi finner då att NordStreams huvudägare gynnar konkurrenterna, lämnar marknaden och skadar sig själv inför sprängningen.

Det väcker frågor bortom krig och konflikt som måste förklaras. Vad sker egentligen i ägarbolaget detta krigets år 2022?

På invasionens andra dag dör andremannens kumpan. Självmord sägs det, för deras bedrägerier och penningtvätt. Mord och hot att inte stå i vägen för plundring av bolaget hävdar andra. Det är först ut i mängden misstänkta dödsfall som drabbar bolag och bransch det året. Därpå skrivs huvudägarens största utlandsinvestering av, värd tio miljarder.

Så, två dagar före stämman i maj, arresteras styrelsens stjärnekonom. Utbetalning av 21 miljarder ställs in. Ekonomen går i landsflykt. En månad senare får man extraskatt på 22 miljarder. Då pågår redan konflikten om rörelsens största marknad värd 50 miljarder årligen med 70 procent av vinsten. I september dödförklaras marknaden och leveranser bryts. Då beslutar styrelsen att dela ut 21 miljarder till ägarna och sedan går ytterligare 38 till ”investeringar”. Bara dagar senare saboteras bolagets största anläggning – NordStream.

Med skatt på 80 miljarder blir man årets största skattebetalare. Pengarna går till majoritetsägaren staten. Skatter, utdelningar och investeringar hamnar på 140 miljarder. Allt är dessutom i dollar och endast sistnämnda nota går på motsvarande 1500 miljarder kronor, som grannlandets BNP eller en svensk statsbudget.

Tar man sig igenom alla siffror och händelser förstår man att något är fel. Väldigt fel. Pengarna försvinner i krig, korruption och kriminalitet. Ingen kan göra något åt det, trots att bolaget är landets största och den enda kraft som kan balansera statens makt.

Bolaget heter Gazprom och är Rysslands största med en halv miljon anställda. Det är huvudägare till NordStream – Europas största gasledning. Investeringen som stängs och sprängs är denna ledning. Grannlandet är Ukraina och marknaden EU. Frågan om sabotaget handlar egentligen inte om Ryssland, Ukraina, EU eller – för den delen – USA, utan om brott på nationell nivå. För slutar man söka svar i Östersjöns grumliga vatten eller i krigets dimmor blir åtminstone vissa frågor självklara. Så hur ser det ut med marknad och konkurrenter?

Gazprom är gasmonopolisten som dominerar den europeiska marknaden med 45 procent av importen. När gaskonflikten mot EU bryter ut 2022 beter sig bolaget kort sagt korkat. Det är konfrontation i stället för nålstick och därmed ryker marknadsdominansens fördelar. Priserna drivs upp när leveranserna minskar, till slut så mycket att intäkterna sinar. De uteblivna intäkterna bränner lika mycket i Gazproms kassakistor som de höga energipriserna i europeiska konsumenters plånböcker. EU får nog och gör slut med Gazprom till 2027, men helst så snabbt som möjligt. 60 års investeringar i europeiska pipelines dumpas.

Konkurrenterna i Ryssland är politiska och ekonomiska. Politiskt tävlar bolagets gasmaffia sedan länge med Kremls säkerhetsmaffia. Fram till 2022 står det jämnt mellan rivalerna, tills invasionen av Ukraina förändrar spelplanen.

Gasjättens pengar kommer nämligen från fienderna i Europa och med kriget blir det ohållbart. Gazprom måste krossas. Det görs av säkerhetsmaffians torped i styrelsen, som driver in pengar och på den europeiska gaskonflikten. Resultatet blir katastrofalt för bolaget.

De ekonomiska konkurrenterna är tvåan och trean på den ryska gasmarknaden. De tjänar inte pengar på gasen, då vinsten kommer från Europa som Gazprom har exportmonopol till. Det är ett monopol de försökt bryta i alla år. En konkurrent försöker kringgå monopolet genom flytande naturgas, LNG. Den undantas EU:s sanktioner mot Gazprom. LNG-exporten ökar snabbt och snart exporterar konkurrenten lika mycket LNG till Europa som Gazprom gas. När utländskt ägande kastas ut från Gazproms LNG-projekt går konkurrenten in och tar över. Gazprom utmanövreras från marknaden, monopolet bryts och vinsterna är enorma.

Konkurrenterna heter Nikolaj och Dmitrij Patrusjev samt Gennadij Timtjenko och Igor Setjin. De tillhör Putins inre krets. Nikolaj Patrusjev är det mäktiga säkerhetsrådets sekreterare och västfientlig arkitekt till Rysslands krig i Ukraina. Hans son Dmitrij är jordbruksminister, sitter i Gazproms styrelse och tippas efterträda Putin.

Gennadij Timtjenko dominerar rysk LNG och äger landets näst största gasbolag. Igor Setjin styr oljegiganten Rosneft – trean på gasmarknaden. Alla vill krossa Gazprom för makt, pengar och resurser. Endast tillsammans har de kraft nog att göra det. Kampen mot gasmonopolet står som intensivast mellan maj och september i fjol och kulminerar runt NordStreams sprängning. Sedan går luften lika snabbt ur bolaget som gasen ur ledningarna på Östersjöns botten.

Visst kan enskilda märkligheter förklaras, men den samlade bilden blir bedövande. Frågan måste ställas: Var NordStreams sprängning dödsstöten mot ägaren Gazprom och är dessa herrar de skyldiga?

Allt det här är givetvis väldigt tråkigt och tekniskt, men vem har sagt att brott är roligt. För även om en statlig aktör till slut utpekas som ansvarig för NordStreams sprängning handlar det i grunden om brott. Det är en brottslighet vi lär få vänja oss vid, särskilt den dag kriget tar slut och vapnen från det når våra gator och bostadsområden.

Vår granne i öster har nämligen högst korruption och brottslighet i Europa. Här är kriget bara fortsättningen på kriminaliteten med andra medel.

Någon liknade Ryssland vid ett Guinea-Bissau med kärnvapen. Frågan är vem det är mest föraktfullt mot – Ryssland eller Guinea-Bissau. Det är i alla fall en bild och verklighet vi lär få vänja oss vid framöver.

Frågan om vem som sprängde NordStream borde i stället vara vad det innebär för framtiden. Här blir kanske de enkla svaren de svåra frågorna.

Vilhelm Konnander,
Säkerhetsrådgivare och Rysslandskännare