Insändare: Det är pedagogiken som behöver återupprättas
Kommunerna har olika resurser och statens tillskott är otillräckliga, vilket leder till brist på pengar för att bland annat kunna hjälpa svaga och eller stökiga elever. Om medel hade funnits hade de i någon mån kunnat överbrygga de växande behoven av hjälp, som uppstår i bostads- och skolsegregationens spår. Istället drabbas nu alla elever, och mest drabbas de mindre väl lottade eleverna.
Likvärdighet är inte lika med att alla ska kunna lika mycket utan den betyder att alla ska ha samma chanser. Skolans uppgift är att ge dem det, och endast så kan vi överbrygga ordningsproblemen och samtidigt behålla den viktiga funktionen att elever med olika bakgrunder i regel får mötas i klassrummen. Endast så värnar vi samtliga barns kunskapsutveckling.
”De politiker som förstört svensk skola borde ställas i skamvrån”, skriver Emma Jaenson i sin ledartext i BLT 2/7. Hoppas då att Emma inte blir politiker så hon slipper stå där, för Jaensons ultrakonservativa idéer tjänar inte någon elev.
Det finns alltid orsaker till att en elev uppträder störande, och det är skolans uppgift att se, möta och hantera den problematiken. Det måste alltid ske på pedagogiska grunder, men det finns idag flera systemfel i den svenska skolan som hindrar läraren i sitt pedagogiska arbete.
”Det finns alltid orsaker till att en elev uppträder störande, och det är skolans uppgift att se, möta och hantera den problematiken”Inge Johansson
Regeringen inklusive L pratar och lägger plåster på såren men ändrar i sak ingenting. Och det är pedagogiken som behöver få förutsättningar till återupprättelse i klassrummen. Det är den perspektivförändringen som skolan behöver jämte de behov av resurser som då kommer i dagen. Det är så lärarnas auktoritet växer, och det är så en både djup och bred kunskapssyn värnas och säkerställs.
Det är det paradigmskiftet som skolan är betjänt av, och det är så långt man kan komma från den straff- och brottslagstiftning som med tveksam framgång alltmer har kommit att prägla det svenska samhället.
Inge Johansson
