Insändare: Staten måste ta helhetsgrepp

Tydligt för alla och envar är det stora jobb som PFAS-föreningen lagt ned i sin kamp men också hur lång tid det har tagit för att få en dom, när myndigheter i övrigt stod handfallna. Man bör också fundera över om det är rimligt att staten inte tagit sitt ansvar utan lagt arbetet på den enskilda att reda ut frågor som är svåra även för den mest slipade jurist eller toxikolog. Så borde det såklart inte vara.

Vi vill se en Lex Kallinge, där man tar lärdom av systemfelen som orsakade en förgiftning av ett helt samhälle och som garanterar att en person som blivit förgiftad av ett livsmedel, som dricksvatten, får den stöd och hjälp som behövs direkt av staten när detta uppdagas.

De bosatta i Kallinge är inte ansvariga för sin förgiftning. De som druckit PFAS-förgiftat vatten i Kallinge hade aldrig en möjlighet att kunna undvika att få i sig giftet. Därför bör staten gå in direkt och garantera ett stöd för rättshjälp, testning, uppföljning, sjukvård och vad man än skulle behöva för att få den hjälp som är möjlig när man ovetandes fått i sig gift från sitt dricksvatten.

Att förorenaren sedan i slutänden ska vara den som betalar borde vara en självklarhet men innan detta är klargjort borde staten stå som garant för att man som drabbad får all den hjälp man behöver. Särskilt när det som i detta fall faktiskt är staten som är ansvarig för vattentäkten förgiftats genom försvarsmaktens brandövningar. Men i detta fall, där PFAS kunnat förgifta ett helt samhälle, finns det även andra stora problem som behöver hanteras för att detta oerhörda inte ska kunna hända igen. Kemikalieinspektionen fick varningar från USA som inte hanterades skyndsamt.

Livsmedelsverket saknade krav på att PFAS-ämnen skulle mätas i dricksvatten, kanske beroende på att Kemikalieinspektionen inte hade larmat. Försvarsmakten tycks ha slarvat med säkerheten runt brandskummet så att det kunde läcka ut i vattentäkten. Men det är också väldigt förvånande att brandövningar över huvud taget kan tillåtas i anslutning till en viktig dricksvattentäkt.

PFAS-katastrofen i Kallinge uppdagades för 10 år sedan. Kallingeborna borde fått all det stöd och den hjälp som de behövt direkt, inte få i uppgift att processa under en tioårsperiod. Men nu när det har gått tio år, har vi lösningar och ny lagstiftning på plats för att detta inte ska kunna upprepas? Nej, absolut inte. PFAS upptäcks numera nästan överallt, om dock inte i samma höga halter som i dricksvattnet i Kallinge. Det finns i vårt dricksvatten, det finns i fisk och skaldjur och det finns i höga halter i många olika markområden, som om det bara ligger och väntar på att sköljas vidare ner i närmsta vattendrag.

Om detta pratar vi knappt. Trots att detta innebär att en ny PFAS-skandal troligen kommer uppdagas någon annanstans. Kanske inte i vårt kranvatten då man numera mäter halterna i vattenverken, men kanske blir det i stället någon ny kemikalie som oväntat dyker upp?

Mycket hade kunnat förhindras om samhället hade agerat snabbare än i PFAS. Nu behöver staten ta ett helhetsgrepp för att skydda oss från framtida kemikalieskador. Giftiga ämnen som inte bryts ner ska inte spridas i vår omgivning och förbud för fler kemikalier behövs. Mark som är förgiftad behöver saneras så att mer gift inte läcker ut i våra vatten.

Och våra statliga myndigheter behöver bli modigare, man behöver bli snabbare på att varna för risker och om man inte vet att kemikalier är säkra ska man bara använda dem så att människors liv och hälsa inte kan riskeras. Dricksvattentäkter behöver skyddas. Och, inte minst, behöver staten ta ett helhetsansvar för de som förgiftats.

För statens roll är ju att ta hand om sina medborgare. Och det som har hänt i Kallinge får inte upprepas.

Katarina Luhr, Riksdagsledamot för Miljöpartiet och uppväxt i Kallinge

Lova Necksten, Gruppledare Miljöpartiet Ronneby