Ledare: Almedalen - Apollon eller Dionysos?
Nietzsche lät gudarna Apollon och Dionysos stå som symboler för underströmmar i den historiska utvecklingen. De stod för olika krafter som samverkar i samhället på ett dynamiskt sätt.
Apollon står för förnuftet, behärskningen, kontrollen, form och struktur, rationalitet och strävan efter kategorisering, sortering, längtan efter ordning, sådana som dras naturligt till excelark och sätter upp lappar i köket på jobbet: ”Din mamma jobbar inte här!”.
Det unika uppskattas, rationalitet och intellekt hyllas, och enligt solguden Apollon blir det upplysning som är idealet. Skönheten är det analytiskt rena och tydliga, som en ekvation eller en individ med utmejslad egenart. Nykter och städad.
Nietzsche lyfte fram skulpturen som markör för det apolloniska.
Motkraften står Dionysos för. Det handlar om lust, vildhet, kaos, om vilja och att röra sig vid gränsen till galenskapen, längtan efter extas och entusiasm, och låta individualiteten övergå i något större och extraordinärt. Det dionysiska idealet söker sig till instinkter, känslor och spontanitet. Det sköna ligger i det oreflekterade och naturligt rena. Och en redig fylla.
Dionysos är vinets gud, och därmed förknippas han med fyllan och villan.
Nietzsche markör för det dionysiska: Musiken.
Kanske kan vi i modern tappning sammanfatta dessa två gravitationscentra i två olika idrotter: Cricket eller ishockey.
Politik kan, grovkornigt, ordnas efter dessa två ytterligheter. Och jag tror inte att partierna kan sorteras efter apollonisk respektive dionysiska. Utan detta klyver alla partier.
Kanske återfinns spänningarna inom andra samhällssektorer också. Vi har ordningsmännen och anarkisterna i ständig träta om det rätta att göra. När den ene får bestämma blir det först bättre, sen gradvis sämre, varför betoningen glider över på andra sidan fältet, vilket på samma sätt påverkar positivt, för att sedan stagnera, etc.
Vi kan beskriva all utveckling som svängningar mellan Apollon och Dionysos. Den ena dagen ligger vi vid Apollons fötter och ber om att få bli hunsade. Nästa dag är det Dionysos som hyllas för att ge oss frihet.
”Vi kan beskriva all utveckling som svängningar mellan Apollon och Dionysos. Den ena dagen ligger vi vid Apollons fötter och ber om att få bli hunsade. Nästa dag är det Dionysos som hyllas för att ge oss frihet.”Stig-Björn Ljunggren
Öppenhet, lösa tyglar och kreativitet skapar behov av mer styrning och disciplin. Som i sin tur låser fast förändringskrafterna, vilket leder till ny kaosperiod.
Just nu har vi en apollonisk regering som försöker räta upp skutan. Temat är frihet under övervakning. Det måste bli ordning. Detta efter att vi på många områden haft en dionysisk period av experiment, öppenhet och nyfikenhet.
Om den nietzscheanska modellen fungerar så dröjer det några år innan vi åter får en öppen och mer anarkistisk period. Fram till dess är det ordningsvakterna ur såväl regering som opposition som spelar första fiolen – exakt efter noterna, utan improvisation.
Om det är så, får vi kanske veta nu när Almedalsveckan inleds. Utöver partiledartal är det över 2000 seminarier ger en indikation om tidsandan. Och här råder verkligen dynamiken mellan Apollon och Dionysos.
