Ledare: Kampen om Sveriges själ

Det finns fler sådana strategiska områden där partier måste finna fotfäste. Exempelvis ”demokrati”. Detta använder alla partier sig av i sin förkunnelse, även när de vill införa diktatur, som när vänsterpartiets ”proletariatets diktatur” benämndes ”folkdemokrati”.

Socialdemokraterna kallade en gång i tiden förstatliganden av näringslivet för ”ekonomisk demokrati”.

Moderaternas ”ägardemokrati” var deras beteckning på en njugg välfärdsstat som gav alla som visade framfötterna chansen att skaffa villa.

”Demokrati” har blivit ett trumfkort som slår nästan alla andra. Det är så invant, att alla som inte får som dom vill instinktivt hävdar att det är odemokratiskt.

Det vi nu ser dyka upp på den politiska scenen är en kamp om vem som äger Sveriges själ. Vad är då det? Just den definitionen är vad kampen kommer att handla om.

Vi måste notera att den nationalistiska tankegången om möjligt är ännu mer fast rotad hos folk än vad demokrati är. Om nationen hotas, då kan till och med demokratin sättas på undantag. Som skedde exempelvis under andra världskriget. Och nu kanske händer igen.

Argumentationslinjerna kommer framöver att handla om försvaret för vårt svenska sätt att leva. Det ska ingen tafsa på. Vare sig utbölingar eller femtekolonnare.

Länge var det dock inte så populärt att prata kärvänligt om det svenska. Globalisering, mångkultur och migration hyllades ensidigt. De som oroades över detta fick höra att ”det finns ingen svensk kultur” eller argumentet att nationalism = fascism. Att vilja bevara Sverige svenskt var tabu bland vettigt folk.

Men denna moteld funkade inte så bra. Nationalisternas stora valframgångar - och förändring i tidsandan - har ändrat spelplanen.

Nu prövas istället argumentationslinjen att det typiskt svenska är stor generositet gentemot andra kulturer och folk. Nationalister som angriper denna öppenhet är osvenska. Som exempelvis Sverigedemokraterna, vars totalitära rötter vi ständigt påminns om, inte minst av deras egna till synes oändliga mängd avfällingar.

Vi kan i detta erinra oss den argumentation som högerledaren Arvid Lindman använde, när han bestämde sig för att röka ut den tidens fascistiska krafter inom det egna partiet och försvara hotet mot demokratin. Lindmans argument var främst att dessa figurer representerade något främmande för Sverige och det svenska folkkynnet.

Det ”svenska” blev i skuggan av krigen en så kraftfull politisk energi att även internationalistiska partier som socialdemokraterna började anamma tankegången om nationen som överideologi. Per Albin Hansson bytte ut ”klass” mot ”svenska folket”, avslutade sina tal med ”Länge leve Sverige!”. Så kom arbetarrörelsen att erövra hegemoni.

Men nu är det dags för en ny match om vem som ska äga det svenska. I detta deltar vi gärna på Sydöstrans ledarsida.