Ledare: Sverige Nato-medlem under en symbolisk vecka
I maj är det två år sedan Sverige tillsammans med Finland lämnade in sin Nato-ansökan, och nu har samtliga länder har ratificerat att Sveriges blir alliansens 32:a medlem. Det innebär inte bara att Sverige omfattas av ömsesidiga försvarsförpliktelser, det ger också Nato som allians en bättre kapacitet att stå emot eventuella attacker - och att framförallt utgöra ett avskräckande element.
Under ansökningsprocessen har den nuvarande regeringen knappast imponerat. Att utrikesminister Tobias Billström (M) trodde att en högerregering, med stöd av ett högerpopulistiskt och islamhetsande parti, skulle ha bättre chans och mer förtroendekapital än en socialdemokratisk vittnar om naivitet och lite för större tro på sin egen förmåga än vad som visat sig vara rimligt.
Att det tagit så lång tid är emellertid främst inte den svenska regeringens fel, det är snarare ett resultat av två trilskande auktoritära ledare som då och då kortsluter EU- och Nato-samarbetena, och dessutom springer Putins ärenden.
Den långa väntetiden har inneburit att det vare sig är särskilt uppseendeväckande eller upphetsande att Sverige överger en mer eller mindre sammanhållen 200-årig alliansfrihet. Alla förberedande lagändringar har fattats, reportagen har skrivits - och folk har långsamt fått vänja sig. Det gradvisa och formella närmandet under en längre tid gör det också mindre dramatiskt för Försvarsmakten.
Sveriges anslutning sker - som om vore det en tanke - under en vecka då vi dels uppmärksammar att det är två år sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina, och dels tio år sedan krigets början, då ryska trupper tog kontrollen över Krim. Vad dagens Ryssland har blivit och vilket hot man utgör är numera uppenbart för de flesta.
Även Säpos årsrapport presenterades häromdagen. I den beskrivs att hotbilden mot Sverige har förvärrats och att den kommer att bestå under en längre tid. De menar också att det framförallt är Ryssland som står för hoten.
”Oron borde istället handla om att de kan dra sig tillbaka från Europa. Donald Trumps väl kända inställning till Nato och USA:s roll i världen är känd och de senaste veckornas uttalande borde inte minska oron”Markus Alexandersson
Detta gör kanske att Nato-frågan, som delvis omgärdats av känslomässig intensitet, har kommit att bli en förvånansvärt odramatisk historia. Om det är något som framskymtar i debatten är det en oro som handlar om att det ska bli för mycket av USA i Sverige. Oron borde istället handla om att de kan dra sig tillbaka från Europa. Donald Trumps väl kända inställning till Nato och USA:s roll i världen är känd och de senaste veckornas uttalande borde inte minska oron.
Nato-medlemskapet handlar mindre om vem man är med och inte är med än vad som är rätt och fel. Därför handlar väldigt lite, i motsats till vad Ungerns premiärminister Viktor Orban säger, om att våra soldater ska dö för varandra. Istället handlar det om att stå upp för folkrätten och för principer om okränkbara gränser.
Under anslutningsprocessen har Sverige tvingats hålla igen. Kritik mot exempelvis Turkiet har satts på mer eller mindre paus, men när Sveriges flagga är hissad vid Natohögkvarteret bör Sveriges röst ljuda klart och protestera mot kränkningar av mänskliga rättigheter, även om de sker i länder som vi då är militärt allierade med. Nato-medlemskapet får och borde inte innebära att Sveriges röst i världen tystnar.
