Ledare: Trasiga skor är allt vi vet
Man har ett par och de går man i tills de går sönder och sen lite till. Det är så det alltid varit. Så jag trodde det var för alla.
I skolan kommer jag ihåg hur vi gick runt i våra slitna Converse och jämförde vems skor som var trasigast. Mellan sulan och skon gapade ett stort hål som släppte in både regn och smuts. När du gick kunde det hända att sulan vek sig under foten.
Nästan alla i klassen hade hål i skorna. Det var ingenting att gömma. Och det fanns inte ens på världskartan att någon skulle ha mer än ett par skor.
Samtidigt såg jag personer på Youtube visa upp sina stora skokollektioner. Vissa av skorna var inte ens använda utan satt mest på en hylla. Andra hade använts någon enstaka gång.
Deras skor gick inte sönder.
Flera år senare har jag fått tips om hur jag ska undvika att mina skor går sönder. För det tar fortfarande inte mer än några månader innan tyget i hälen försvinner och foten skaver mot plasten. Efter det lossnar limmet till sulan och skon är bortom räddning.
Tipsen är långt ifrån tillgängliga. Det handlar om att köpa skor av bättre kvalitet, dyrare skor. Skor som inte är från Ica Maxi eller Skopunkten. Skorna ska vara en investering säger de.
”Problemet är att vissa har pengar i överflöd. Deras skor kan gå sönder vilken månad om året som helst.”Alva Mogert Palm
Tips nummer två är att variera. Använda ett par skor en dag och sen vänta tre dagar för att bära dem igen. Då är inte lösningen att stanna hemma i två dagar utan du förväntas äga två par till skor du kan variera med.
Följer du dessa råd kommer skorna hålla mycket längre. Men problemet är ju inte att vi inte vet hur man tar hand om våra saker. Problemet är att vi inte har råd med varken fler skor eller skor med bättre kvalitet.
Problemet är att vissa har pengar i överflöd. Deras skor kan gå sönder vilken månad om året som helst. De plockar bara fram ett par nya ur garderoben. Mina skor får inte gå sönder i juni, juli, augusti eller december.
När deras skor går sönder slänger de skorna i papperskorgen. Mina trasiga gympadojor från tre år tillbaka står fortfarande kvar i hallen även om varje steg är fyllt med smärta från plasten som skär in i hälen.
Det är inte skorna som förbryllar mig. Det är klassamhället och ojämlikheten. Hur vissa har råd med skor och andra inte. Hur det kan accepteras och normaliseras.
