Ledare: Var börjar framgångarna?
På fredag invigs OS, men redan under onsdagen inleddes spelen med fotboll och rugby. Det är efterlängtat.
Man skulle annars kunna tro att man fått nog av tv-sport med tanke på att fotbolls-EM nyligen avslutades. Men OS är delvis något annat. Medan man genom de internationella fotbollsmästerskapen återser de stora stjärnor som varje vecka - fast då i andra tröjor, fast med samma ofta tveksamma sponsorer - florerar i de stora ligorna och på tv-kanalerna är OS en möjlighet att se sporter man nästan aldrig ser.
Och ibland kanske knappt visste var en idrott. Som breakdance, vilket är den enda idrotten som gör debut i Paris.
Själv ska jag - utöver bordtennis, förstås - särskilt fokusera på konstsim och beachvolley, vilket det finns goda skäl för.
Konstsim är en fascinerande idrott att titta på och förundras över. Den har varit OS-gren sedan 1984, men det är först i år som män tillåts delta - förvisso bara i lagprogrammet och med högst två deltagare, men ändå.
I och med den förändringen är det ”bara” i artistisk gymnastik som bara kvinnor tillåts delta. Man kan verkligen förundras över att det dröjde till 1984 innan kvinnor tilläts tävla i maraton, eller till 2000 innan tyngdlyftning blev en OS-sport för kvinnor - men steg för steg har orimliga skillnader som i vilka idrotter män och kvinnor ska tillåtas tävla försvunnit.
Idrott har - där ska man även som idrottsvän vara ärlig - en ibland oönskad effekt att förstärka inte minst manliga stereotyper och tydliggöra kroppsrelaterade skillnader som används för att peka på och motivera helt andra olikheter mellan män och kvinnor. Men idrotten kan och bör - av så många olika skäl - också spela rollen att aktivt motverka socialt konstruerade och cementerade könsstereotyper. De stora mästerskapen - inte minst ett OS - är en möjlighet till att göra just det, inte minst genom att skapa berättelser om förebilder.
Konstsim har kommit att betraktas som en feminin idrott men var från början en manlig domän, en kroppskultur som var behäftad med en annan typ av blick än den som har kommit att bli gällande. Det visar att idrott - och blicken på den - inte bara handlar om det fysiska utan också är vad som lite krångligt uttryckt är fråga ”sociala konstruktioner”.
”Och alla OS-resor börjar någonstans, ibland även på sliten gräsmatta i en villaträdgård i Jämjö.”Markus Alexandersson
Den andra sporten man bör ägna uppmärksamhet åt är beachvolley, inte minst som bleking. Förbundskapten Rasmus Jonsson är nämligen uppvuxen i Jämjö och volleybollfostrad i Jämjö Skol-IF och KFUM Karlskrona.
Det beskrivs ofta att fröet till ett av de svenska medaljhoppen i OS - vilket är paret David Åhman och Jonatan Hellvig - började när Jonsson parade ihop de båda.
Det är emellertid oftast omöjligt att bestämma en tydlig startpunkt för framgångsprocesser. De börjar ju långt innan de där första medaljerna, de börjar med helt andra personer: med föräldrar och idrottsledare.
I Blekinge Idrottshistoriska sällskaps årsbok från 2023 ser jag en bild från familjen Jonssons trädgård i Jämjö. Pappa Anders har spänt upp ett nät och Rasmus spelar tillsammans med bröderna Martin och Petter.
Som i princip alla andra framgångsberättelser finns de där, antingen engagerade föräldrar eller ledare, eller helst både och. I Connie Nilssons artikel nämns, utöver pappa Anders, som också var volleybolltränare även ledaren Timo Ranne. Och alla OS-resor börjar någonstans, ibland även på sliten gräsmatta i en villaträdgård i Jämjö.
En gång blev Eslöv utnämnt till Sveriges tråkigaste stad, av vem eller varför har varit mindre viktigt - men det är något den mittskånska staden har fått leva med. Nu uppmärksammas den för att fem svenska OS-deltagare kommer från staden. Bland annat kom bordtennisspelare Truls Möregårdh med istället för Lyckeby BTK-fostrade Mattias Falck som istället blev reserv.
Det är verkligen något att skryta med.
Om fyra år kanske Blekinge kan göra det också?