Alva Mogert Palm: Ledarkrönika: Att skriva är magi
Oftast handlade det om vem i klassen som varit elak, vem som var snygg eller vad jag tyckte om skolmaten. Det fanns en frihet i att veta att ingen annan skulle läsa det jag skrivit. Mina tankar var bara mina.
Sjutton år senare och det går att konstatera att min starkaste sida inte är att hålla tankar inom mig. Det är alldeles för roligt att berätta för allt och alla som vill lyssna. Så det gör jag.
Men det började nog ändå med anteckningsblock gömda under kudden.
Spiralblocket hade färgglada cirklar ovanpå och sidorna hotade med att ramla ur varje gång du försökte bläddra blad. Insidan var fylld med tal och texter skrivna i slutet av högstadiet.
De var inte längre skrivna för bara mig. Texterna hade titlar och var nästan alltid adresserade till någon. Det var ett tal inför sista dagen i skolan som jag aldrig höll, en debattartikel om feminism som jag aldrig skickade någonstans och noveller som inte tilläts existera utanför papprets ramar.
”Det var ett tal inför sista dagen i skolan som jag aldrig höll, en debattartikel om feminism som jag aldrig skickade någonstans och noveller som inte tilläts existera utanför papprets ramar.”Alva Mogert Palm
För mig krävdes det att någon sa till mig att ”du ska skriva”. Även om jag aldrig varit rädd för att stå upp för vad jag tycker så har skrivandet varit läskigt. Något intimt.
Sen när jag helt plötsligt fick frågan om jag kunde skicka in en text till Sydöstran så var det som att det var en damöppning som brast. Helt plötsligt började det spruta ut texter. Det var inte lika läskigt.
Varje gång jag skriver en text känns det fortfarande som att det är en del av mig själv jag lämnar ifrån mig. En liten del av hjärnan som tidigare varit min men nu är vår. Det är något magiskt i det.
Genom ordet och texten bygger vi gemenskap.
Det finns läskigt mycket makt i skrivandet. Den som har pennan bestämmer historien. Under en lång tid har det varit begränsat i vem som kan och får skriva och framförallt publicera text.
Idag lever vi i en värld av tillgänglighet. Texten är friare än den tidigare varit och vi behöver ta tillvara på det. Vi behöver se till att fler får ta del av pennan och att fler vågar använda den.
Med den här texten vill jag tacka för mina veckor på ledarsidan. Jag kommer finnas kvar och skriva ledarkrönikor men så här många texter får ni inte på ett tag. Nu ska det vilas och skrivas för bara mina egna ögon.