Lars Ohly: Ledarkrönika: Ingen ökad frihet här inte

Under lång tid har regeringar av olika färg varit besatta av att betala av på statsskulden och lagt pengar på hög. Nu finns en stor brist på bostäder, starkt eftersatt underhåll av vägar och järnvägar och en klimatskuld som riskerar att sätta planeten i brand.

Samtidigt har Sverige blivit ett av de länder där ojämlikheten ökar mest. Men statsskulden är ju låg.

Det borde inte vara svårt att förstå investeringar inte gör oss fattigare utan rikare. Infrastrukturinvesteringar är dessutom så kostsamma att det är helt orealistiskt att tro att vi skulle kunna bekosta dem utan att öka statsskulden.

Det är alltså dags att på allvar ifrågasätta en ekonomisk politik som förhindrar satsningar på bättre kommunikationer och sjukvård, minskade utsläpp och lägre arbetslöshet.

Det tycker inte socialdemokratins ledning. I stället för att utforma en stark opposition till regeringens visionslösa politik har Magdalena Andersson och Ulf Kristersson tagit varandra i hand på ett nytt finanspolitiskt ramverk som även fortsättningsvis förhindrar lånefinansiering av investeringar.

Och därmed uteblir också investeringarna som sådana.

Det är svårt att förstå hur S-ledningen tänker när de i fråga efter fråga lägger sig platt för M och SD.

Det gäller invandringspolitiken, kriminalpolitiken, energipolitiken, försvarspolitiken och nu också den ekonomiska politiken. Var går gränsen för kapitulationen inför högerpolitiken?

Socialdemokraternas skuggbudget omfattade ett mindre reformutrymme än regeringens budgetalternativ. Inte heller fanns några förslag på ökad kapitalbeskattning eller rättvisare skatter vilket inte kan tolkas på annat sätt än att socialdemokratin nu accepterat högerns skattesänkningar.

Att prioritera budgetdisciplin och kortsiktiga finansiella mål framför långsiktiga investeringar är usel politik. Risken är stor att välfärden urholkas än mer i framtiden eftersom politiken nu avhänt sig verktygen för att komma tillrätta med den skuld till framtiden som uteblivna investeringar utgör.

Det mest anmärkningsvärda är att Socialdemokratins anslutning till Tidöpartiernas ekonomiska politik går på tvärs mot nästan alla aktiva organisationer utanför partipolitiken. Tågföretagen, Byggföretagen, Svenskt Näringsliv, LO och i princip alla fackförbund kräver att investeringstakten växlas upp.

En ny ekonomisk politik skulle bryta med uppgivenheten hos nuvarande regering och ingjuta framtidstro. Istället verkar det som att vi alla även i fortsättningen kommer att tvingas hålla tillgodo med tågförseningar, bostadsbrist, sjukvårdsköer och uteblivna klimatinvesteringar.

Något ökat mått av frihet för svenska folket lär denna S/M/SD-överenskommelse inte innebära.