Lina Stenberg: Ledarkrönika: Nyckeln sitter i pengarna
Larmen från svenska kommuner om hur äldrekrisen ska lösas avlöser varandra i media.
Även i Blekinge är problemet högt på agenda. I Karlskrona har en särskild projektledare anlitats för att utreda hur äldreomsorgen ska klara utmaningarna med färre yngre och fler äldre.
”Vi ska jobba smartare”, svarade Evelina Borell till SVT i våras om hur planerna ser ut.
Sanningen är att problemen ligger närmare i tiden än vad många vill kännas vid. För det handlar inte bara om hur ålderspyramiden ställer till det om några decennier. Problemet späs redan på rejält när invandrarna blir färre och andelen arbetsföra inte heller fylls på utifrån.
Men främst handlar det om finansieringen till svensk vård och omsorg som är så totalt underdimensionerad. Det och att arbetarkvinnor inte riktigt verkar räknas.
När Kommunal under förra året frågade sina medlemmar om hur många som tänker sig en framtid inom äldreomsorgen, är resultaten minst sagt nedslående. Inte ens hälften – 46 procent – kan nämligen tänka sig att arbeta kvar inom tre år, att jämföra med 76 procent för tio år sedan.
”När Kommunal under förra året frågade sina medlemmar om hur många som tänker sig en framtid inom äldreomsorgen, är resultaten minst sagt nedslående. Inte ens hälften – 46 procent – kan nämligen tänka sig att arbeta kvar inom tre år, att jämföra med 76 procent för tio år sedan.”Lina Stenberg
Anledningarna till viljan att lämna är flera, men de vanligaste svaren handlar om de dåliga lönerna, de kroniska underbemanningarna och den alltför utbredda psykiska tröttheten.
Och självklart ska de som jobbar i svensk äldreomsorg kunna göra det och både må bra och ha tillräckligt i lön för att klara sig. Men så ser det inte ut. Arbetarkvinnor är de som halkar efter mest i både hälsa och löneinkomster, jämfört med alla andra svenskar.
Nyckeln sitter i pengarna. Pengarna och i prioriteringarna av de anställdas välmående.
Det borde inte vara något snack om saken, visst vill vi att våra äldre ska ha bra vård och omsorg? Att deras sista år i livet ska vara så bra som möjligt? Och samtidigt, visst vill vi att de som tar hand om våra gamla har bra jobb?
När avtalsrörelsen nu kommer igång behöver detta lyftas, här kan arbetsmarknadens parter göra skillnad. Det är nämligen på tiden att alla de undersköterskor och vårdbiträden som går på knäna för en gångs skull prioriteras.
Lönerna behöver bli bättre, bemanningen behöver öka och de otrygga anställningarna och arbetsvillkoren måste bort.
Ska framtidens äldrekris lösas måste vi börja nu. Och vi måste börja med att göra jobben bättre, tryggare. Till jobb som man vill till – inte flyr ifrån.
