Markus Alexandersson: Ledarkrönika: Radikalkonservativ borgerlighet
Begreppet radikalkonservatism kan härledas till krafter som under 1900-talets inledande decennier med fasa såg hur reformer förändrade samhället på bekostnad av vad de såg som en naturligt auktoritär ordning. De ville radikalt förändra samhället med konservativa värderingar som grund.
”Vad som nu formas, enligt Ulf Kristerssons terminologi, på hans 'sida i politiken' baseras på just radikalkonservatism.”Markus Alexandersson
Vad som nu formas, enligt Ulf Kristerssons terminologi, på hans ”sida i politiken” baseras på just radikalkonservatism. Det hävdar Natascha Strobl, österrikisk statsvetare och journalist, vars bok ”Radikaliserad konservatism” (Atlas) i dagarna getts ut på svenska.
Hon visar - främst med utgångspunkt från Österrike och USA - vad som sker när partier i mitten och till höger anpassar sig till högerradikala rörelser.
Det handlar inte bara om politikens innehåll, det är lika mycket en strategi och metod med syftet att skapa ett narrativ som känslomässigt ska mobilisera människor. Metoden är polarisering.
Nyliberalismen har länge pekat ut de ”lata”, de som inte arbetar och är en belastning på samhället. Det har skapat ett ”vi” och ett ”dom”. Den radikala populisthögern har på samma sätt delat upp människor utifrån etnicitet.
I Ulf Kristerssons projekt förenas dessa två ”dom” i ett. Strategin fångas i det tvivelaktiga budskapet om 700 000 med utländsk bakgrund som ”inte är självförsörjande”. De kommer också till uttryck i flera andra förslag som i grunden handlar om att gruppera de där ”andra”, de som är ett problem och som ska testas för ADHD eller språkkunskaper vid två års ålder.
Strobl kallar det för polariseringsstrategi. ””I likhet med högerextremisterna försöker de radikaliserade konservativa hela tiden trissa upp stämningen i samhället”. På så vis skapas ett uppjagat samhälle som kännetecknas av maximal osämja och största möjliga tydlighet mellan ”vi” och ”dom”, menar hon.
Det finns ett ”vi” som radikalt vill förändra samhället och ett ”dom” som försvarar ordningen och bland annat pekas ut som ”landsförrädare”, vilket bidrar till högt tonläge och en ovilja till politiska överenskommelser. Det kommer också till uttryck mellan stad och land, om att det finns en liberal storstadselit som i det närmaste plågar övriga.
Det är bland annat därför som Sverigedemokraterna retoriskt måste markera ett avstånd mot Liberalerna, liberaler är ju ett skällsord och egentligen en del av ett ”dom”. Sakta men säkert ser Liberalerna ut att anpassa dig till den radikalkonservativa strategin.
Det är oroväckande.
