Peter Persson: Ledarkrönika: Social dynamit istället för ekonomisk dynamik
Blekinge är inte ensamma om att kräva bättre järnvägsförbindelser för människor och gods. Potthål och andra brister i vägunderhåll finns lite varstans. Både i Ronneby och Kristianstad undrar man över framtida flygavgångar.
I Karlskrona ska man minska antalet anställda i omsorgen. Kommunals A-kassa har åtta veckors väntetid för handläggning. Väntetider i vården ökar lite varstans. Byskolor läggs ner för att effektivisera. Hemtjänsten ska i fortsättningen bara servera fryst mat som värms upp. Förskolegrupperna blir större. Ungdomarnas rep lokal läggs ner eftersom studieförbunden måste spara.
Ja, jag kunde nog fortsätta uppräkningen, så den fyllde hela dagens tidning. Något skaver i landet. Det finns ett missnöje över tingens ordning. Ibland överdrivet. Men ofta berättigat.
Politiken väljer nuförtiden gärna att bara oja sig och kritiskt kommentera vad som pågår. Lättast är det naturligtvis i opposition. Men skilda majoriteter är inte heller dåliga på att skylla på annat. Som tidigare styre, eller att fel människor har bosatt sig i deras idyll.
Men den gemensamma lösningen på alltings jävulskap verkar vara att minska intäkterna till samhället. Att högerregeringen,med stöd av festfixare Åkesson i Sölvesborg sänker skatten och mest till de rika överraskar inte.
Men att Socialdemokraterna i oppositionsbudgeten väljer skattesänkning och accepterar att vi får lägsta skattenivåerna sedan 1980 är förvånande när bristerna i samhället är så påtagliga.
Den Socialdemokratiska budgeten är bättre i sin fördelning, men häpnadsväckande nog mer åtstramande än regeringens. Ibland kommer jag osökt tänka på Socialdemokraternas valfilm ”Skattefria Andersson” från valrörelsen 1954. Gustav Andersson, mästerlikt spelad av Stig Järrel, drömmer mardrömmar om statens långa fingrar och orättfärdiga beskattning.
En morgon vaknar han ur drömmen och är skattefri. Men snart möter han ofrihetens elände när han inte får använda sig av vägar, vatten, skolor och annat som finansierats gemensamt över skatten.
Det är en sedelärande berättelse. Socialdemokratin har alltid varit som starkast när man talat klarspråk. De, av högern mest förtalade finansministrarna var historiskt Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Tillsammans tog de strid för mer resurser till det gemensamma. Insikten var att ojämlikhet inte skapar ekonomisk dynamik, utan istället social dynamit.
Peter Persson
