Ledarstick: Med hjärta och hjärna fram till valurnan
Euroschlagern det främsta exemplet på ett Europeiskt samarbete kan få stor folklig förankring. Det hela hänger på att folk kan uppleva vad samverkan leder fram till.
Folk tror vad de ser.
Mer intressant är dock allt alla dessa Mellotävlingar sätter fingret på demokratins problem.
Hur ska vi ta reda på vad som är folkviljan? Hur gör vi för att kapsla in folkets individuella åsikter i ett magiskt kärl som sedan kan användas av makten för att forma samhället såsom medborgarna vill?
Hur vet vi om rätt låt vann? Om rätt åsikt får råda?
Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau gjorde skillnad på ”allas vilja” och ”allmänviljan”. Enkelt uttryckt skulle vi kunna beskriva detta som att folkviljan går att konstatera på två olika nivåer. Först har vi den spontana folkviljan, ”allas vilja”, den som människor intuitivt och oreflekterat anser vara rätt och riktigt. Folkviljan är mer känsla än eftertanke. Sedan sådan denna vilja påverkas av samtal och debatt med andra människor.
För om folk tvingas att överlägga om vad som bör gälla för de gemensamma angelägenheterna, möter sina medmänniskor i ett samtal, då kommer intrycken av andras åsikter och argument att påverka vårt sätt att se saker och ting.
Vi kanske inte ändrar åsikt, men vi justerar den med hänsyn till vad andra säger och tycker, och utifrån att vi påverkas i vårt tänkande. Samtalet utvecklar. Det blir möjligt att göra kompromisser.
Demokrati är ur denna synvinkel två saker. Det är ett system där vi sätter oss in i frågor. Sen går vi och röstar. Både hjärtat och hjärnan ska vara med fram till valurnan.
